1803

Det skulle vara fabrikören, herr Jannick af Tyréen

Kerberaner

Interludium: Lämningar från massakern

I fem år har Courtenay och Barker samlat kopior, original och ögonvittnesskildringar om kronans undersökning av massakern 1792, Courtenays släktträd och egendomar, och utauktioneringen av egendomarna 1793. Dessa papper är voluminösa och innehåller både motsägelser och frågetecken. I synnerhet dokumentationen av rättsväsendets utredning är så vag att den är värdelös. Bland de föremål Mary Frances minns från sin barndom saknas flera i dokumenten, inklusive leksaker och andra vardagliga föremål av ringa värde.

Mördarna kan förmodas ha tagit de ursprungliga ritningarna till Courtenays byggnader, åtskilliga smycken och andra föremål av ädelmetall till ett uppskattat värde av minst £2000, samt dagböcker och brevväxling från en låst arkivsektion i familjens bibliotek, som plundrats. Till de föremål som fanns kvar och såldes på auktion räknas följande:

Det gångna året

Mary Frances Courtenay beslutar att fara till Sverige, med antagandet att “Ezekiel of Tyrene” härrör ifrån huset Tyrenneus som Barker hittat i sin bok, Codex Peregrini Nefandae, 1802. Det verkar skumt att denne “Tyrene” både skulle ha ett familjevapen med de till hälften bekanta tecknen, och ett öppet intresse för Courtenays privata angelägenheter. Sverige är inte främmande. Silver Mist har gömts i den västsvenska skärgården många gånger under lönsam handel i den krigstid som passerat. Svenskarna betalar bland annat för kaffe, som är en olaglig drog.

O’Brien följer med som besättningsman, Havallan som god vän och klubbens främste botaniker, med baktanken att inspektera ett land av strategisk vikt i framtidens oundvikliga nya krig mot Napoléon.

Strömstad, 7 mars: Courtenays skonare angör en brygga, i stanken från trankokerierna som bekräftar O’Briens värsta fördomar om det fattiga svenska folket. Efter förhandlingar om lasten lämnar Courtenay sin båt i styrman Ollie Pumfreys händer. Gruppen köper hästar och beger sig av inåt landet. O’Briens matlagning ska komma väl till pass under färden.

Mora, 17 mars: Kerberanerna är utmattade av en lång resa genom ett ödsligt land där endast Barker talar något av språket. I Mora anas civilisationen. Här finns verkstäder och falnande ässjor i kvällsljuset. Gruppen tar in på ett gästgiveri. Över frukost följande dag, en fredag, frågar Barker sin värd om det finns någon “Tyrenneus” i trakten. Det skulle vara fabrikören, herr Jannick af Tyréen, svarar värden.

För att vara fabrikör är Jannick en ung man. Han driver en av Moras verkstäder, där man tillverkar klockor, och bär välstrukna ljusa kläder. Han är stark och högrest, en klassisk skönhet med bred haka och krulligt blont hår. Hans få ord av engelska är snabbt förbrukade. Bara O’Brien, som låtsas vara Havallans tjänare, lägger märke till att mannens öron är ovanligt spetsiga.

Barker tolkar åt Havallan, som förklarar sig representera den kungliga flottan. Denna är i behov av nya klockor, från en och samma pålitliga tillverkare, för navigationen. Havallan, som kallar sig Hobbes, har rest till Mora för att bedöma om klockorna från trakten lever upp till sitt rykte. Till allas förvåning verkar fabrikören ointresserad av en så stor och lönsam affär. Skälen han anför är inte patriotiska. Medan han leder kerberanerna genom verkstaden och bjuder på kaffe visar han hur tillverkningen fungerar. Vissa delar av urverken byggs hemma hos enskilda bönder, berättar han, och trots doftande kolmilor är Mora omgivet av skog. Två kvinnor sitter under verkstadens takfönster och målar en särpräglad dekor av fantasiväxter, med stora blom- och bladknippen, på tomma klockhöljen av björk.

Ålderstrappan, kurbitsmåleri av Winter Carl Hansson utfört 1799.

Jannick af Tyréen lägger stor vikt vid virket i sin beskrivning. Det kommer från släktens ägor, och är av högsta kvalitet. Även om många urverk redan säljs utan hölje går det åt trä vid tillverkningen, och trots att flottans pengar skulle räcka till mängder av kol från andras mark, eller koks, är af Tyréen fortfarande ointresserad. Han förklarar leende att han sett Falun i öster, och ingen summa är värd vad han sett.

Kerberanerna envisas. De blir inbjudna till en rundtur på ägorna. Efter att Jannick tackat sina arbetare och stängt sin verkstad på fredagseftermiddagen hämtar han sin häst och rider med kerberanerna åt nordväst, längs med Österdalälven, som forsar av smältvatten. Han har ingen tjänare med sig.

Kerberanerna är dåliga ryttare även efter den långa färden från Strömstad. O’Brien råkar skrämma sin gamla vallack så att den trampar fel, och plötsligt har han ramlat av och faller nedför en stenig sluttning, mot den isande älven. Han hejdas vigt av Jannick. Det är svårt att förstå hur svensken kunnat sitta av och komma före irländaren, men ingen klagar.

Över lägerelden samma kväll förklarar Jannick, som svar på Barkers försiktiga frågor, att han drev den första verksamheten med sin äldre bror, Esekiel, som visste mer om urverken. I eldskenet är mannens spetsiga öron tydligare, och hans ögon mycket djupa. Esekiel dödades i ett inbrott på verkstaden för länge sedan. Det torde ha varit 1796.

Barker håller vakt om natten, hör mystiska läten i skogen, far upp och får ingen ro förrän han ersätts av Courtenay, som inte har samma problem. Hon somnar på sin vakt. Jannick är borta på morgonen, men återvänder snart med 2 harar till frukost. Dagsljuset känns svagt även efter denna måltid. Det är svårt att bedöma tiden på dagen. Havallan påminner sig om att Mora ligger i höjd med Skottlands nordligaste punkt, det vill säga Unst bland Shetlandsöarna; där ska morgonen vara sen om våren.

Vid något som känns ungefär som en tidig eftermiddag anländer gruppen till af Tyréens lilla gods, som ser ut att kunna vara 200 år gammalt och nära förbundet med skogen. På en vägg hänger en samling vapen. Barker lägger märke till en vågig dolk, som påminner mycket om den han såg i händerna på kvinnan som skar upp säckväven runt Rosette-stenen två år tidigare, och om massakern 1792.

Parerstångens silverblanka stål smyckas av en relief föreställande två rullande tärningar som också är dödskallar; prickarna är ögon. Jannick ser vad Barker fångats av och förklarar att den kniven tillhörde Esekiels mördare. Släkten tog hand om honom och en av hans kompanjoner. Resten kom undan.

En gammal mans röst ropar från ett sovrum när sällskapet tänder i den stora öppna spisen, och Jannick svarar. Efter enkla förberedelser serveras färskt kött, ost, rotfrukter och tjocka skivor av rågbröd. Utanför fönstren tycks skymningen redan vara på väg.

Jannick bär ut sin farfar, Caspar af Tyréen, till en djup fåtölj vid middagsbordet, och viskar i hans öra. Den gamle försvinner nästan under sin fäll. Till skillnad från sin sonson är godsets herre gräsligt ful. Förutom ålderns skrumpenhet har han spretande tänder och långa, ludna öron, men han är inte skallig. Han ojar sig för att han “inte var't så högt på 30 år”. När Barker frågar vad han menar med detta verkar gubben inte höra, eller inte förstå.

Under middagen berättar Barker en del av sanningen, att sällskapet egentligen är på jakt efter de papper som Esekiel köpt, och information om hans mördare. Jannick förklarar då att Esekiel var på en mångårig turné i Europa. Syftet var att studera urverk; något intresse för huset Courtenay känner Jannick inte till. När kerberanerna låter påskina att Esekiel kan ha haft ockulta intressen blir Jannick arg, och Caspar påpekar att de våldsamma häxprocesserna i Älvdalen slutade 1671. I takt med att det mörknar utanför tycks den gamle växa under sin fäll. Kinderna ser inte längre fullt så ihåliga ut.

Svenskarna vill veta en sak: Varför skulle Courtenays vara så intressanta? Med andra ord, vad skulle motivera mordet på Esekiel och stölden av de papper han påstås ha köpt med sådan envetenhet, om det inte i själva verket var verkstadens pengar som lockade? Kerberanerna kan eller vill inte svara.

Jannick säger att han inte är bekant med alla de utländska papper hans bror lämnade efter sig. Kanske finns det något kvar som tjuvarna missade. Om gästerna vill kan han leda dem till annexet, där kvarlåtenskapen ligger i en kista, så kan de reda ut saken tillsammans. De reser sig. Caspar plirar på dem från sin fåtölj när de går ut i natten.

Kerberanerna förstår strax att de varken är på väg till eller från någon byggnad. Jannick, som ledde dem, är borta. Godsets stall, där hästarna stod, syns inte heller till. Deras ögon vänjer sig sakta vid mörkret i den väldiga, obrutna skog där de nu har lämnats ensamma.

Addendum 2011-06-13

Britterna förklarar åter igen krig mot fransmännen i maj, och försöker samla en koalition. Napoléon Bonaparte planerar en invasion av de brittiska öarna. USA köper Louisiana-territoriet av Frankrike, och fördubblar därmed landets yta i ett slag.

Karta över Louisiana-territoriet från 1804.

Den första konkurrenskraftiga ångbåten, Charlotte Dundas, provas i kanalen vid Glasgow.

Thomas Robert Malthus sätter sitt namn på den andra utgåvan av An Essay on the Principle of Population, som redan i sin tunna första utgåva 1798 ledde till folkräkningen 1800, och stor rädsla. Ett citat: “A man who is born into a world already possessed, if he cannot get subsistence from his parents on whom he has a just demand, and if the society do not want his labour, has no claim of right to the smallest portion of food, and, in fact, has no business to be where he is.”

När de ekonomiska omständigheterna inte längre tillåter att man väntar på Courtenay lossar Ollie Pumfrey och hans besättning tamparna som håller fast skonaren Silver Mist vid en brygga i Strömstad. Harold Makewest Havallan och hans fru, Polly-Anne, får besök av flottans män vid Dorce Hall. Männen letar efter Lucius, som betett sig mer som en gäst än som godsets rättmätiga ägare sedan 1799, och nu är saknad sedan i mars. Barnaskaran springer runt de uniformerade främlingarna. De vet inte att Lucius aldrig kommer tillbaka.

SL:s kommentar

Jag förväntade mig att gruppen skulle välja att åka till Skottland i första hand och tala med John Bell. Då hade de bevittnat Charlotte Dundas jungfrufärd, och O’Brien hade fått uttrycka figurens preferens för segel.