1813

Kerberaner

• Miles “Smiles” O’Brien = Ida-Sofia Skyman
• Mary Frances Courtenay (Lady Courtenay) = Hannah Wigner
• Billy Breadcrumbs = Niklas Tollbäck

Det gångna året

I början av året försvinner Jeremiah Barker och hans Marseille. De reste utan att säga adjö. Detta djupa svek gör Courtenay rasande. Har fienderna till hennes familj slagit till igen? Nej, allting är den där kvinnans fel! Pestutbrottet i Sverige bekräftas av brittiska sjömän; finns det en koppling? Efter ett halvår utan spår efter hennes gamla lärare bestämmer hon sig för att fortsätta kampen ensam, det vill säga att O’Brien gör grovjobbet.

Europa skakar. I Preussen talas det om ett “alltyskt frihetskrig” mot den sårade franska ockupationsmakten. Allianser skiftar och väldiga härar marscherar från slag till slag. Storbritanniens eget lilla krig mot USA går bra. Detroit och Toronto erövras, men Shawneefolkets hövding Tecumseh stupar. Britterna förlorar därmed en viktig bundsförvant, som drömde om ett allindianskt frihetskrig.

Storbritanniens hovpoet, Henry James Pye, dör. Han ersätts av Samuel Taylor Coleridge, som återvänder från en lång utlandsvistelse för att acceptera utmärkelsen. Coleridge har inte publicerat något på flera år, men han fullgör sina officiella plikter med bravur, i Edmund Spensers stil.

London, 13 juli: Courtenay och O’Brien träffas på Gates of Hades vid solnedgången, för att diskutera ledtrådarna. Herr Leons gäng har inte längre en vakt utanför. O’Brien har spanat vid lanthuset där massakern ägde rum 1792. Detta köptes 1793 av en Israel Synett, ogift. Han sålde det 1795 till Newton Ashdown, som nu har 5 barn med frun Beatrice och förefaller ha det normala levnadsmönstret för en man av det högre ståndet, d.v.s. att han tillbringar höst och vinter vid godset.

Medan samtalet pågår på klubben smyger en pojke, kallad Billy Breadcrumbs, in i gränden bakom kaféet för att tigga mat av kökspersonalen. Dörren till köket står på glänt, och inifrån kommer ett varmt sken. Billy inser strax att det luktar eldsvåda. Tre män i ordentliga kläder slänger upp dörren och knuffar Billy åt sidan, springande mot gatan. Pojken kliver upp och tar sig in i köket för att snappa åt sig något att äta. Hellre ta chansen än fly hungrig.

Inne på klubben ropar någon att elden är lös. Den snabbtänkte O’Brien är först på plats i köket, där han ser Billy och flammorna. Det brinner i bränsleförrådet; gärningsmännen tycks ha hällt olja på kolen. Fler kerberaner står strax vid O’Briens sida. Främst bland dessa är den storvuxne “Dewclaw” Taverner, och Amelia Lee Clark från Leons gäng. Taverner ryter åt Billy, som berättar om de tre männen. O’Brien lovar pojken en penny om han hjälper till att fånga dem. Andra drar kokerskan och kocken i säkerhet genom kaféet. De var nedslagna men verkar inte allvarligt sårade. Elden sprider sig.

O’Brien, Clark och några till springer genom det brinnande köket, ut i gränden, efter gärningsmännen. Taverner rycker med sig Billy i ett omilt grepp om nacken. Courtenay och resten av kerberanerna utrymmet kaféet och inser inte att de tre figurerna på väg nedför gatan anlade branden, innan förföljarna dyker upp. Courtenay är en av de få som ansluter sig till jakten, medan övriga börjar bilda en kedja med hinkar för att rädda kaféet där klubben haft sina sammanträden sedan 1723.

Kerberanerna får bokstavligen vind i ryggen och knappar in på gärningsmännen, som dock försvinner ur syne i en kurva mellan husen i Hades sjaskiga kvarter. Billy ser en rakare genväg genom en smal gränd och talar om det för Taverner, som viker av till vänster. O’Brien hänger på. Courtenay ser dem vika av och följer sedan samma väg, men vid det laget har Billy och O’Brien redan sprungit ut framför fötterna på de tre männen.

Taverner släpper Billy och höjer nävarna. Billy får tag på en sten att kasta, för att förtjäna sin penny. O’Brien gör ett utfall mot en av männen, som håller någonting innanför rocken och ryggar tillbaka. En annan av de tre ställer sig i hans väg, drar en värja—passande för en aristokrat—och gör ett brett svep i luften, bara för att skrämma irländaren. O’Briens reflexer är så skarpa att han ser syftet, men hans utfall missar och svärdet träffar honom ändå. Gärningsmännens ledare, som har dragit sin pistol, ser fler kerberaner komma längs samma väg som han själv, och väljer att leda sina kumpaner in genom närmsta port. Billys sten missar, liksom ett halvruttet costard-äpple han kastar strax därefter.

Taverner kastar sig orädd in genom porten efter de retirerande mordbrännarna, men kastar sig ut igen i chocktillstånd sedan en krutladdning smällt av i passagen. Det blir ett otroligt oväsen, som Billy vet beror på att gärningsmännens lilla bomb exploderat invid den flaskrengöringsverkstad som upptar den närmsta lokalen i byggnaden dit de tre har flytt. Han vet också att byggnaden, som är relativt ny, saknar innergård och kända gränder. När han smyger närmare porten hör han, förutom gråtande barn längre bort i byggnaden, något som tyder på att även gärningsmännen insett att de är fast: “Uxbridge! Spräng väggen!”

Nästa smäll är stor, men kerberanerna låter sig inte skrämmas. Billy är de hjälplösa barnens vän och springer först in in i röken och mörkret, där han stannar för att lyssna. Clark dundrar strax förbi, och O’Brien efter henne. I bortre änden av passagen lyser ett mystiskt rött sken genom ett stort hål i väggen. De tre männen ses försvinna in i hålet. Det röda visar sig vara en dyrbar men nyligen nerdammad gobeläng, medan ljusskenet inifrån byggnaden kommer från en rikedom av vaxljus i rummet på andra sidan.

I detta rum står tre dussin människor samlade så långt bort från hålet i väggen som möjligt. En på tre är naken. Alla har vackra röda masker. Möbleringen utgörs av mjuka soffor och divaner, med låga bord dignande av fruktskålar och vin. De tre mordbrännarna står mitt i rummet och ser oerhört frågande ut. Billy kastar en sista sten. Den träffar! Ingen bryr sig.

En av libertinerna, en medelålders man, stänger sin sammetsrock, stirrar på mordbrännarnas ledare och utbrister förvånat, “Wallace!?” De är far och son. Den äldre mannen, baron och parlamentsledamot Clark Althea Harrowden, desarmerar situationen. Han erbjuder kompensation till klubben medan Billy tvingas vända sig bort och kvinnorna i libertinsällskapet lämnar rummet. Den unge Wallace Harrowden och hans två vänner, Uxbridge och Howland, är mycket obekväma i situationen, men fogar sig. Courtenay sköter förhandlingarna, medan Amelia Lee Clark viskar i hennes öra att de tre gärningsmännen hade sina skäl att anfalla klubben; bäst att låta Harrowden tysta ner händelsen.

Gates of Hades brinner. Kerberos-klubben ägde aldrig lokalen, och någon kerberan hävdar att man haft flottare mötesplatser förr i världen, men kaféet var som ett andra hem för flera extraordinära existenser under den franska revolutionen, då klubbens värderingar var speciellt impopulära i England. Det sägs att kaféet brunnit många gånger förut, även efter det att klubben “flyttade in” genom att utvidga det privata sällskap som hållit till på våningen ovanför. Men detta blir den sista gången. Ägaren, den hunsade Edward Hale, har fått nog av kerberanernas lössläppthet, skryt och sammansvärjningar.

O’Brien berättar för Courtenay om Billys hjälpsamhet och mod. Billy får bli skeppspojke på Silver Mist som tack. Han och Courtenay talar först bara genom irländaren, men månaderna går och Billy blir en del av gänget på smugglarbåten. I oktober visar Courtenay sin familjs heraldiska vapen, så att han kan bidra till spaningsarbetet och hämnden. Enligt auktionspapperen köptes familjens hus i London på auktionen 1793 av en Amon Runciman, som fortfarande äger det. Spaningarna visar hitintills att ägaren sällan, om någonsin, är där.

Medan hennes hantlangare spanar klär Courtenay ut sig till “James Branderham” och ställer frågor vid Royal Society. Hon letar efter de tre skrinen med underliga ben som köptes av William Withering på auktionen. Withering själv är död sedan 1799. Liksom Joseph Priestley var han med i Lunar Society, men klarade sig bättre än Priestley i upploppen 1791.

Ingen undersökning av benen har publicerats i Philosophical Transactions, sällskapets tidskrift. Utan kontakter, medlemskap eller inbrott i sällskapets arkiv är det svårt att lokalisera lådorna. Courtenay väljer att fråga Witherings änka, genom att resa till Edgbaston Hall i Birmingham under sin falska identitet. Billy tvingas med, nyklippt—dessförinnan rakad för löss—och utklädd för att stärka Courtenays historia om att även hon är änka och intresserad av att se sin makes arbete fortsätta med hjälp av de gamla benen.

Birmingham har sina kolgruvor och fabriker. På torget dinglar hängda ludditer från galgarna. Flera uppmärksammade rättegångar mot dessa upprorsmän har lett till dussintals avrättningar. Arméns seger är inte vacker. Fru Helena Withering är förvånad av besöket men tillmötesgående; hennes betjänt ger Billy en ingefärskola som gör resan värd besväret. Benen har hon tyvärr inte kvar: “Jag vill minnas att herr Bradley tog hand om två lådor. Herr John Erskine Bradley? En synnerligen excentrisk naturfilosof.”

Sällskapet återvänder till klubbens nya lokaler vid Saint James-torget, ett stenkast från Pall Mall i West End. Fasadens nygotiska stil har nyligen blivit passé, men den passar kerberanernas teatraliska temperament. Rummen är många och rymliga, även om planlösningen är lite knäpp. Flera rum är inredda som om klubben alltid funnits här. O’Brien ser till att skapa ett perfekt utrymme för dart i en ändamålsenligt dörrlös korridor.

Baron Harrowdens inflytande och pengar hade inte givit klubben en så fin lokal utan de vänner på höga platser man fått genom aktionen mot Napoléon 1812, och den nya andan bland medlemmarna från samma år. Kerberos-klubben ska bli en riktig (parodi på en) klubb där man håller på stadgarna, inget hak i skymundan. En historiskt sinnad kerberan påminns om försäkringsmarknaden Lloyd's, och självaste aktiebörsen, som också började med att servera kaffe i London.

Epilog

En man vid namn “Hatchet” Harry Morris tassar genom passagen förbi den nedlagda flaskrengöringsverkstaden. Han är iklädd endast mustasch, och spränger in genom lagningen i väggen, till det fönsterlösa rum som Billy Breadcrumbs sett. Hans breda leende smalnar strax. Det hemliga sällskapet av maskerade libertiner har flyttat ut. I deras ställe sitter tre eller fyra skitiga irländska arbetarfamiljer, med tvätt på snören i taket och ungar som stirrar på Harrys svällande, insmorda muskler. Han nickar och kliver ut genom hålet igen.

Courtenay har större framgångar på den fronten. Hon besöker James Pillerton, som hon träffade på en fest 1802. Han är gift med en annan och har åldrats sex år snabbare, men behållit sin charm. En månad efter deras möte inser hon att hon är gravid. Nåväl; han är åtminstone aristokrat.

Wien, 8 december: Vid en välgörenhetskonsert för soldater sårade i slaget om Hanau uppförs Ludwig van Beethovens sjunde symfoni för första gången. Andra satsen, allegrettot, blir genast berömd.