1834

Kerberaner

• Catherine Wintermoor (Lady Wintermoor och Courtenay) = Hannah Wigner
• William “Billy” Ellis & “Hatchet” Harry Morris = Niklas Tollbäck
• Run Berger = Nils Pasi Nävert

Det gångna året

Produktionen på industriorterna slår rekord. Man skyfflar kol i Newcastle som aldrig förr, och skeppar textilier världen över. På Whitehall byter man ut kullerstenen mot platta små granitblock för att Gurneys ångkärror inte ska skumpa.

Wintermoor kan inte längre bo kvar på klubben. En annan medlem, astronomen Leontine Gibb, behöver rummet då hon är försvagad av många års kamp mot den röda frossan, en sjukdom hon hävdar sig ha fått i astralt tillstånd på Mars 1829. Berger får bo kvar ett tag till, eftersom det påstådda dödshotet var mot honom själv.

Berger inreder ett sällskapsrum med saker från Joseon, som tack. I detta syfte reser han som vanligt runt bland antik- och kuriosahandlare och experter i England. Han passar på att ställa frågor för att ta reda på något mer om den förmodade Elagabalus-kulten i Nederländerna. Han hör då talas om att en kortvuxen man vid namn Samuel Smith, med rödaktigt hår och utländsk, förmodligen holländsk brytning ska ha frågat om Joseon vid sitt sista besök, 1814. Han sågs vid flera tillfällen dessförinnan och frågade då efter artefakter från just Elagabalus-tempel, men också efter västafrikansk konst 1812 och mycket annat. Denne Smith ska ha varit tämligen rik och bildad, men snål, oborstad i sättet och illa klädd.

Wintermoor tackar för upplysningen och skickar Berger till en barberare. Han har nu Aslögs tecken på en liten träbricka hängande om halsen, under kläderna. Ellis och Harry är svåra att samla på samma båt till det omstridda Antwerpen. Wintermoor vet ännu inte säkert att de två männen delar samma kropp, och tror heller inte att Berger verkligen kan teleportera sig, men låter inte resan försenas ytterligare.

Antwerpen, 22 maj: Ratelen ogen ser ut som när O’Brien var här ensam, åtta år tidigare. Byggnaden var då ny och är fortfarande i utmärkt skick, oskadd av belägringen och de fortsatta stridigheterna med Belgien. Etablissemanget ligger nu granne med en rödrappad bordell och är alltjämt välbesökt. Om fusk förekommer vid borden görs det för bra för att Ellis gamla tjuvögon ska upptäcka det, och det finns inga vakter på heltid, men gott om personal, som känns igen på svarta lädervästar och andra detaljer.

Ett bråk är nära att utbryta när en sjöman förlorar sina pengar på tärning, men en kvinna runt 50 är genast där och desarmerar situationen med några mjuka ord och ett skämt som får sjömannens kamrater att dunka honom i ryggen och honom själv att skratta. Övriga i personalen verkar följa denna kvinnas vinkar som ett vältränat lag. Hon är smakfyllt smyckad och rör sig vigt och värdigt.

Berger talar holländska med en av männen bakom bardisken, en man runt 40, och får höra lite om ställets historia. När förra ägaren tog över 1790 låg Ratelen ogen fortfarande i Apeldoorn, men konkurrensen från Amsterdam var sådan att man tog chansen och flyttade till Antwerpen hellre än att renovera den gamla byggnaden igen runt 1824-25. Apeldoorn var hur som helst dött ur kommersiell synpunkt, tyckte den nuvarande ägaren, fröken Mars.

Ellis berömmer Mars för hennes sätt att hantera den arga sjömannen. Hon tar komplimangen med ett charmerande leende och några ord på bruten engelska. Det är hon som håller borta våldet, säger bartendern, både genom diplomati och med sina myndighetskontakter. Han får Bergers namn och nationalitet när han frågar, apropå hatten.

23 maj: På småtimmarna bryter Lady Courtenay sig in genom ett fönster på ovanvåningen till ett avskilt rum för viktiga gäster, på jakt efter en kick och en ledtråd om hennes familj. Hon tittar förtjusat på väggarna, där det hänger både jakttroféer och exotiska masker från helt olika delar av världen, alla med hög panna.

Spelhålan är inte tom på natten. Intrånget upptäcks och snart sitter både en avmaskerad Wintermoor och Ellis vid spelbordet i det övre rummet, övermannade av fyra svartklädda akrobater. Fröken Mars, i svart kåpa och ljudlösa dansskor, frågar Wintermoor om mannen på gatan, som ropar någonting om en Samuel Smith och sparkar på köksdörren. Är han farlig? Ja, nickar Wintermoor. Berger är farlig.

Det regnar. Berger lyckas inte rubba köksdörren med sin fot, så han teleporterar sig igenom den. En okunnig människa skulle betrakta detta som ett avstånd på bara en meter, men något går snett och Bergers medvetande sprejas ut i en väldig resa. Han är glad att återse Roger Kotthed i sin barndom, förvånar sin ungdoms lärare med kunskap han kommer att få i Japan som vuxen, och ser glimtar av möjliga framtider.

Svensken inser nu både varför Uqba verkade så osammanhängande, och varför Aslög kunde sjunga Arirang: Verkligheten är vikt som damaskerat stål inför Pas skrift. Rum och tid är sammankopplade på helt andra sätt än i mänskligt tänkande. Berger tar insikten med ro. Han drar sin värja och kliver vidare genom Ratelen ogens ölförråd och ut i det stora spelrummet på nedre plan.

Här är högt i tak. Månljuset silar in genom de regnvåta fönstren. En kvinna ur personalen kommer smygande nerför trappan från kontoren och rummet där britterna sitter. Hon ser inte Berger utan passerar honom och går in i förrådet han kom ifrån, där hon skriker av fasa. Bartendern har också skickats nerför trappan av fröken Mars, och han ser inte heller Berger, trots att han passerar honom på bara någon meters avstånd.

Kvinnan skrek för att Berger fortfarande är lösgjord av sin färd förbi den låsta dörren. En blek, blodlös version av honom kommer gående ur förrådet, medan den andra, i rummet, inser sig bestå av några svävande blodådror. En traumatisk episod följer, där svensken först försöker förena sina kroppar genom beröring, sedan byter taktik och försöker gömma sig ifrån sig själv på det ställe där han själv minst skulle ana det.

Mars låter knocka Ellis med hans egen blydagg och skickar ner samtliga av sina fyra kollegor för att hantera Berger. Han själv är knappast medveten om detta i paniken. Hans förvandlingar är fysiskt obehagliga, men inte direkt smärtsamma. De överlagrade vävnaderna verkar lika frikopplade från hans medvetande som hans medvetande är utspritt. Lemmarna multiplicerar sig, förgrenas och blir ett äcklande myller av hud, kött, ben. Kläderna blir till trasor. Några potentiella rörelser förkortas till ögonblick och mångdubblas därför i styrka; ett spelbord kastas upp och ner, och svärdet borrar sig in i väggen åtta fot ovanför golvet på andra sidan rummet.

Berger räddar sig genom att i en av sina versioner kliva upp på ett spelbord, sätta sig ner och försöka meditera. När han suttit stilla tillräckligt länge har fraktionerna gått in i honom eller försvunnit. Han finner sig omringad av chockade holländare. Endast bartendern, den äldsta i gruppen, vågar tilltala honom, och snor snart åt sig halsbandet med Aslögs tecken.

De tre kerberanerna möts igen i det övre rummet. Den äldre kvinnan har tänt ett av ljusen i taket och studerat Wintermoors ansikte. Hon kallar sig för Hadewych Mars. Wintermoor själv presenterar sig som Cat Branderham. Mars förstår att utlänningarna inte är några vanliga tjuvar. Hon ber dem berätta vad de söker själva, så kanske de får tillbaka det: “Det var länge sedan vi torterade någon. Vi är inte längre bra på det.”

Wintermoor börjar ställa frågor. Mars svarar. Hon känner inte till vare sig Farley eller “Rose Smith”. Hon kan inte läsa La'sur-skriften, och det kunde inte hennes far heller, till sin sorg. Hon vet vem Elagabalus är, men dyrkar honom inte längre. De vågiga dolkarna med gruppens emblem användes av Ratelen ogen fram till 1815, då fadern, Willem, reste mot Joseon för att hämta Elagabaliums sten. Han hade med sig de sista unga kultisterna, och sågs aldrig mer.

Willem Mars, vars alias i England var Samuel Smith, blev gruppens ledare i Apeldoorn år 1790. Samma år, när Hadewych var fem eller sex år gammal, ska en prästinna kallad Prisca ha demonstrerat “Elagabalus makt” för hennes far. Han blev fanatiskt troende.

När Wintermoor nämner sin mors släkt bekräftar hon Mars misstanke om att den unga kvinnan i själva verket är en ättling till Courtenays. Ratelen ogen utförde anfallet 1792, berättar Hadewych. Willem Mars ledde massakern. Wintermoor har identifierat sin familjs mördare.

Men varför anföll man Courtenays? På order från Prisca. Hadewych såg aldrig prästinnan efter massakern, och tappade den svaga tro hon hade genom den serie katastrofer som följde. Hon nämner Mora som en av dessa, Konstantinopel som den avgörande. Man lät sälja Courtenays papper på auktionen 1793 som ett lockbete. Ezekiel svalde det och kulten förföljde honom. Prisca, som själv hade samma orientaliska drag som Wintermoor, lärde ut att af Tyréens och Courtenays förmodligen hade ett gemensamt ursprung kopplat till Elagabalus mysterium: en släkt som förgrenat sig i årtusenden.

Mars medger att hon berättar detta för att hon och hennes kollegor känner en viss skuld för vad deras företrädare och föräldrar gjorde under deras uppväxt. Hon är glad att Courtenays inte är utrotade. När Wintermoor inte kan komma på fler frågor lossar holländarna repen om hennes armar och släpper allihop. Mars vill dock inte se dem igen, delvis för att Bergers krafter oroar även henne. Wintermoor och Ellis tvingas härmed inse att Berger inte alltid ljuger. Wintermoor ursäktar sitt inbrott och det faktum att hon spottade på bartendern när han band henne. De tar farväl.

Kerberanerna vandrar till sitt hotell i regnet.

Epilog

Bromhead Applefield skadar sig i en duell. Louis Braille uppfinner sin blindskrift. Britter stöder belgare mot holländare och Isabella II mot ett konservativt spanskt uppror. Den spanska inkvisitionen avskaffas när upproret slås ner. Britterna hjälper på samma sätt Dom Pedro i Portugal att återinsätta sin dotter Maria II som drottning och driva igenom liberala refomer. Dom Pedro är dock svårt sjuk i tuberkulos och reser tillbaka till sitt kejsardöme i Brasilien i juli. 17 tyska stater ingår ett handelsavtal, Deutscher Zollverein.

På årets teknikutställning i London föreläser Faraday om sin nya, sammanhängande och generella elektricitetsteori, utan distinktion mellan statisk, djurisk och kemisk elektricitet. Transportminister John Herapath ger en hyllad redogörelse för den industriella logistiken i norr, med stora heliografier på lok efter lok.

Vissa uppfinningar skymtar på utställningen utan att visas i detalj. Brittiska vapensmeder bygger vidare på två invandrade schweiziska pionjärers arbete för att ersätta Brown Bess som arméns standardgevär. Produktionen av det så kallade Pauly-geväret börjar detta år och kombinerar bakladdning med en helt ny, självtätande enhetspatron av papp.

Patronen innehåller sin egen tändhatt av knallkvicksilver, en uppfinning från 1799 vars fader, medlem i Royal Society, nu hedras som en mönstermedborgare av radikalerna. En miniatyriserad variant av mekanismen är samtida med Samuel Colts revolver i USA, men har mer allvarliga barnsjukdomar.

Orville Lambert, prästvigd professor vid Oxford, inser med fasa att hans yngsta dotter Nora, 33, är gravid. Den blivande fadern är inte giftasmaterial. Till och med William Ellis är bättre. Ellis präst i St. Mary's ser till så att den fromma vaktmästaren genast gifter sig med Nora Lambert. På bröllopet tisslas det om brudens tillstånd, så att Ellis blir våldsam. Skandalen är ett faktum, men för att tysta ner den är Lambert tvungen att rentvå Ellis namn och hjälpa honom uppåt, om den 30-årige brudgummen förmår resa sig från Whitechapels gator.

Wintermoors huvud är fullt av de plötsliga svaren hon fick som fånge vid bordet i Antwerpen. Hon blandar ihop vad hon faktiskt hörde med mytologi och fantasier övertända av traumat från statskuppen och hennes fars död. Hon föreställer sig vara indragen i ett gudomligt spel mellan Elagabalus ättlingar. De svaga ättlingarna besegras och dödas deterministiskt, vilket innebär att guden skänker mer tid och uppmärksamhet åt överlevarna. Detta är anledningen till att Catherine och inte Mary Frances har de orientaliska dragen: När Courtenays nästan utrotats, och Barker skickat pesten till Sverige, samlades två hela släktleds kraft i Mary Frances livmoder.

I november publiceras Alfred Newmarks skrift om Jesu levnad, vid Oxford. Författaren hävdar att Nya testamentets berättelser om Jesus har ett stort symboliskt värde men inte bör tolkas som historiska fakta. Många av radikalerna i parlamentet hävdar sig vara deister—i likhet med USA:s grundare—och hyllar författaren. Orville Lambert får migrän.