1845

Kerberaner

• Catherine Lambton (Lady Wintermoor och Courtenay) = Hannah Wigner
• William “Billy” Ellis & “Hatchet” Harry Morris = Niklas Tollbäck
• Harvey Garrett = Albert Diserholt

Det gångna året

Londons universitet får ett nytt college. Dekanen Francis Place är mycket stolt över Babbages “ekonomiska motor”, som tar upp sex rum. Denna nya modell och dess program syftar till att rådge parlament och affärsmän i investeringen av nationens resurser.

Medan kriget mellan USA och indianerna går vidare i Nordamerikas inland förnyar Storbritannien sitt anspråk på Oregon-territoriet, ner till 42° nord. President James Buchanan rasar mot britternas “fräckhet” och går med på att införliva Texas-Jamaica i USA för att tillfredsställa folkets önskan om expansion, enligt “Ödets manifest”, och samtidigt skaffa sig goda allierade mot Comancheria. Mexiko förklarar då omedelbart krig mot USA, eftersom man aldrig erkänt Texas självständighet.

Rorsman James Ricklin, ensam överlevare från den 144 man starka Garfield-Delaney-expeditionen till den mytomspunna Nordvästpassagen 1843, dyker upp i Kanada. Han befinns vara blyförgiftad av lodet i expeditionens konserver. Hans skildring av hur skeppen låstes fast och krossades av isen bedöms sanningsenlig. Allting annat i hans berättelse avfärdas som galenskap, trots att han bär på en klarröd tass som inte liknar något annat.

Amon Runcimans stora spelskulder fanns delvis hos Ratelen ogen, i Apeldoorn. Lambton bevakar släkten Courtenays hus i Mayfair, det hus som Runciman köpte. Trophonius sitter ofta på herrskapets tak om nätterna, och spanar efter Courtenay. På dagarna ser man aldrig den bleka ynglingen.

Husets nuvarande ägare, Jacob Bailif, är en importör av kol från Belgien och Tyskland. Hans främsta kunder tillverkar cementen som gjuts till betong i Londons oräkneliga byggnadsprojekt. De högsta ska ha tio våningar. En kortlivad debatt i parlamentet blossar upp kring lämpligheten i att bygga något högre än Exhibition Hall, men efter ett test av ny och säker hissteknik struntar radikalerna helt i de estetiska protesterna.

En man rider vid sidan av Bailifs vagn på hans ärenden. Denne man rider också ensam ibland, till stadens finare bibliotek och bokhandlare. Han passar in på Farleys beskrivning från 1832: En reslig herre, blek med ädla drag. I sin ungdom betalade han Mary Frances Courtenay med silverslantar för allt hon sade om sin familj, inför massakern 1792, men Mary Frances tog den hemligheten till sin grav.

Skvallret i Lambtons finanskretsar säger att Jacob Bailif är nyrik, inte adlig. Hans far ska ha varit butler, tror någon. Edwin Lambton försvarar Bailifs när hans fru raljerar mot dem; meriter ska gå före födsel. Ellis besöker Mayfairs kyrka, vars församling Bailifs borde tillhöra. Prästen suckar och beklagar sig över den nya medelklassens otacksamma gudlöshet. Just Bailifs liknar mer judar än kristna, tycker han. De håller sig för sig själva.

En dag, när Bailifs kusk kör fram kärran och bara hans livvakt väntar vid den stora entrén, går Ellis förbi framför huset. Livvakten, den gamla mannen i svart halvmantel och silverknappar, låter prästen passera sitt synfält utan att flytta blicken. Hans hår är vitt numera, och hans rygg något böjd. Hans grå ögon är fullkomligt känslolösa, som om ingenting rörde sig bakom dem; ändå verkar han inte uttråkad. Ellis betraktar den gamla livvakten som Bailifs förkämpe på ett högre plan, liksom han är Courtenays.

Hälften av institutionerna vid de sex universiteten—Oxford, Cambridge, Durham, Aberdeen, London och det nya St. David's University i Lampeter—äger minst en beräkningsmaskin. Den största av dem alla, vid det nya Thomas Young Scientific College i London, förutspår nu en långvarig uppgång i priset på bomull till följd av krigen i Nordamerika, med förödande konsekvenser om inget görs. Män i vita rockar matar hela tiden in ställningarna på börsen, men prognosen ändras inte.

Lambton lär sig känna igen alla som ofta lämnar huset i Mayfair: Jacob själv, hans son Nicholas, Nicholas fru Melisa och deras tre barn, samt en kraftig kokerska och en butler. Åtminstone Jacob och Melisa ser ut att ha något av Lambtons egna, orientaliska drag, som hon betraktar som tecken på Elagabalus blod och välsignelse.

Britterna agerar på sin maskins prognos och stärker sitt grepp om ön Fernando Pó, även känd som Bioko. Därifrån etablerar man befästa handelsutposter på Centralafrikas västkust och tar allt mer direkt kontroll över lokal produktion för export. Industriellt kinin ger ett visst förebyggande skydd mot malaria, och till en början har man tur med gula febern. Det nya Pauly-geväret—Mk. II, med patroner av metall—är diplomaternas bästa verktyg i regnskogen.

Lambton bestämmer sig för att sätta eld på huset i Mayfair och sedan ta hand om alla som flyr ur infernot. Till sin hjälp rekryterar hon två män med erfarenhet av våld under märkliga omständigheter: Harry Morris, mannen som nästan dödade kungaparet, och Harvey Garrett, ledaren för Maidenheads riddarorden, som knappt existerar mer. Lambton hittar Harry i Whitechapel. De har inte träffats sedan han slängde sin öl mot Giorgios Kairis på klubben 1840.

Harry tänker på Lambton som den “lilla ungen på båten”, Mary Frances två-åring i braies på Silver Mist. Det var 28 år sedan. Ju äldre han blir, desto fler sprickor får hans värld. Han går med på att bränna ner huset om han får sin nemesis i utbyte. Lambton lovar tillräckligt med kaos och eld för att locka fram Schekman åt honom. Garrett går också att övertala. Lambton säger till honom att Duessa, drottningens fiende, bor i huset; det är henne de ska ta hand om. Det är en ren lögn. “Rose” har inte synts till sedan Lambton skrämde bort henne 1837.

Natten till 20 november: Harry forcerar porten till garaget. Det tar flera hugg innan regeln ger med sig. Han sätter yxan i bältet, krossar en flaska med lampolja mot väggen och stövlar in. Trophonius väntar på honom vid herrskapets vagn. Lady Courtenay betraktar händelserna ovanifrån. Hon ser när Trophonius kastas ut ur garaget, landar på alla fyra och springer in igen, förbi elden. Hon klättrar ner och börjar slänga brännbara sopor från gatan i elden. Garrett, som vaktade framsidan av huset, har sprungit runt kvarteret och undrar vad hon gör. Han ser lätta flagor av aska, burna av en långsam vind, in mot den fladdrande lilla elden.

Trophonius har kopplat ett järnhårt grepp om Harry bredvid vagnen. De är lika starka, men Trophonius är snabbare och hungrigare. Han slår Harry gång på gång i ansiktet medan mördaren får upp sin yxa ur bältet. Ett sista slag med blödande knogar knockar den forna jätten. Handyxan faller till garagets golv. Flagorna är fler. De blåser rakt in i garaget. Lågorna hotar att slockna. Luften utanför är full av denna onaturliga vind. Grannarna på andra sidan gatan skyms i sina fönster. Gaslamporna förmörkas. Courtenay håller porten öppen, men Garrett tvekar bakom henne.

“Ska du in eller ut?” frågar Trophonius. Ut, svarar Courtenay, och hon tänker ta med sig Billy, det vill säga Harrys kropp. “Det tror jag inte att Krenbourg skulle gilla”, säger ynglingen med sin kontinentala brytning. Harry bröt hans näsa; blodet rinner över ynglingens vita bröst.

Courtenay frågar om vinden. “Krenbourgs vind” säger Trophonius med ett snett leende. Han undrar vad hon vill ha, och lockar med att “de” har pengar. Medan ynglingen talar skakar Harry galler i underjorden. Han vägrar vara gammal och bortglömd. Han vill vara Londons skräck; Ellis ska inte ta över deras liv. Han öppnar ögonen i strömmen av aska och griper efter sin yxa.

“Vem är Krenbourg?” frågar Courtenay medan Harry smyger upp bakom Trophonius. “Han räddade mig-” svarar ynglingen, precis när stålet planteras genom hans skulderblad. Yxan som halshögg Errour och kapade Slanders tungor biter även på Trophonius.

Garrett är skakis. Han förstår inte var askan kommer ifrån, men Harry känner han igen. Han knuffar Courtenay ur vägen när hon ska skjuta mot Trophonius, och drar sin kniv. “Harry är Billy!” ropar Courtenay, men förgäves. Även om Garrett vetat vem Billy var hade han inte hejdat sitt raseri mot monstret som dödade drottningens dubbelgångare och tvingade ut honom i kylan, tillbaka till den jävla fabriken.

Harry sätter yxan i ynglingens bröst. Det är ett bra hugg, men han kan inte lägga sin själ bakom det. Han är oändligt trött. Garrett sätter sin kniv i hans ben. Smärtan når Harrys hjärna när Trophonius sista slag landar och krossar hans käke. Harry rycks då med i vinden. Han ser sig flyga som ett spöke, genom garaget, genom yrkesmännens entré och upp till de manliga tjänarnas dagrum. Där sväljs han hel.

Harrys kropp faller i garaget, men det är Ellis kropp som landar i lampoljan. De sista flämtande lågorna slocknar. Han är död. Harry är borta.

“Du kan inte döda Trophonius”, sade ynglingen första gången han träffade Lady Courtenay. Det är fel. Nu tömmer hon sina pipor i hans kropp. Han faller. Hon tar sats och sparkar honom gång på gång, så hårt hon kan, tills han inte längre rör sig. Garrett kan bara stirra ner på Ellis, lamslagen av vad han gjort. Inget går ihop.

Askan är kompakt. Det är svårt att andas. Porten slår igen. Vinden mojnar något. Krenbourg kommer ut i garaget, med långsamma steg. Askan susar in i silverhuvudets mun på hans käpp. Hans ögon glimmar i mörkret. Han har täckt dem med blanka silvermynt. “Lady Courtenay, förmodar jag”, säger han med avmätt stämma.

Courtenay sparkar upp porten på nytt och kastar sig ut genom askan. Hon springer blint tills hon börjar se vägen framför sig, och flyr sedan upp på taken. Snart måste hon stanna och hosta, länge. Det känns som om hon inte får luft i lungorna. Svart slem väller upp ur hennes hals när hon fått tillfälle att fukta den. Hon klättrar upp i St. Mary's klocktorn, hostar och skriker ut sin sorg. Billy är borta nu, liksom hennes mor och far.

Epilog

Kerberanen Eli Botlingham applicerar Fouriers formler på Jorden och finner att den måste vara mellan 15 och 350 miljoner år gammal, om den varit ett klot av smält material som strålat ut sin värme. Russell Barrett hittar natrium i solen genom att studera ojämnheter i dess ljusspektrum. Han får också en tråd att glöda med elektricitet i en utrymd bubbla av glas, som snabbt blir mörk av sot.

Året tar slut utan att Harvey Garrett syns utanför huset i Mayfair. Han berättade aldrig för någon om sin sista återkommande syn: Duessa i samtal med trollkarlen Archimago, en gammal man i svart mantel med fäste av silver, och en vandringsstav.

Harry vaknar i dödsriket som tillhör de torra stormarnas gud i umbran. Här virvlar damm och vulkanisk aska i luften över de dömda, som traskar genom uttorkade öknar av grått och svart under sjukliga himlar. Harrys ande reser sig i askan. Detta är förvisso en mardrömslik plats, men det var Whitechapel också. Det dröjer inte länge innan han står framför guden här, som några av innevånarna kallar “refaiten”. Harry blir hans löjtnant i denna nya undre värld. Han ska lära de döda om fruktan.