1847

De första dödsfallen inträffar i den stora svälten på Irland. Katastrofen orsakas mest omedelbart av potatispest från Amerika, men är väntad sedan länge. Sedan unionen 1801 har det brittiska parlamentet observerat en snabbt växande, mycket fattig befolkning i den katolska kyrkans grepp, utan att förbättra dess villkor.

Krigslyckan vänder för mexikanerna, som driver tillbaka nordamerikanerna norr om Monterrey. Det 15:de regementet hörs aldrig av. Det uppges ha kämpat och dött till siste man istället för att vifta med vit flagga, trots att andra så kallade “volunteers”—USA:s delstatsmilis minus vissa restriktioner—har dålig disciplin. Tvetydiga observationer från fronten kan tolkas som att Paredes regementen börjat med dubbel uppsättning kaplaner: En kristen präst och en ovårdad, otidsenlig indio med håret tovigt av blod.

President James Buchanan tvingas stifta fred med siouxerna och erkänna deras oberoende för att få loss trupper till den södra fronten. I England etableras en skola för flickor i London, med ett privilegiebrev från drottning Victoria: Queen's College. Storbritanniens Vegetariska sällskap grundas också.

Det går bra för de brittiska handelsposterna i Västafrika, trots sjukdomar och konflikter med etablerade spanska, franska och portugisiska intressen. Några av bärarna som lastar av bomull, gummi, te, palmolja och kakao i London är svarta afrikaner som haft den gula febern, överlevt och blivit immuna. Sådana arbetare är mycket efterfrågade i de nya projekten för att anlägga brittiska tenn- och koppargruvor på den mörka kontinenten.

Det portugisiska handelsskeppet Evanista går på grund utanför Amami Ōshima i en storm. Det har med sig två japanska fiskare från ett tidigare skeppsbrott i samma storm. Det tar en månad att bärga och reparera Evanista, med hjälp av Satsumas länsherre, som därmed i hemlighet trotsar en lag från 1825 om att jaga iväg utländska skepp.

Läkaren Carl Bergmann demonstrerar kokain, och chockerar det tyska akademiska etablissemanget med erkännandet att det var hans tolvåriga son, Lucas Bergmann, som isolerade drogen ur den sydamerikanska kokabusken, med ytterst lite hjälp. En annan förvånande upptäckt görs av astronomen Fodor Ambrus i Cluj, som kopierat den mest avancerade brittiska utrustningen. Fodor fastställer att solen och stjärnorna är uppbyggda av samma gaser, då de har liknande spektra.

Professor Orville Lambert är rasande. Biologerna är inte längre så försiktiga i sina fraser. De talar öppet om människan som djur, om gradskillnader oförenliga med tanken på mening. Lambert tar varje tillfälle i akt att ställa dem mot väggen för att se om de förnekar den kristna guden. Vid ett sådant tillfälle, som blir mycket omskrivet, tar Charles Lyell som vanligt sin yngre kollega i försvar.

Lyell låter sig uppröras. Han medger högljutt att människan föds med “djuriska instinkter”, som kunskapen om Gud aldrig kan utplåna ur hennes intellektuella liv. Lyell tillskrivs också repliken “Min herre talar som en hund skäller: av naturen.” Robert FitzRoy avbryter honom, viftande med en tung bibel, och ropar “Detta är vansinne! Bara en dåre tror hellre på en människas ord än på Guds!” I övrigt går vittnesmålen isär om vad som sagts.