1902

Air Loom är en ny erfarenhet för Silas Evans. Han står länge och kikar in genom skyltfönstret. Det som först fångade hans öga och fick honom att korsa gatan i Pimlico var en räv. Arbetet är oskickligt, stoppningen för knölig för ett museum eller en jägares vägg. Air Loom säljer till en annan skara.

Evans har inte sett många rävar i England. Han känner att de hör till det förra seklet—till nidbilder av brittisk aristokrati i hans barndoms skrönor—men tankarna som börjat mala vid åsynen av djuret säger honom att det inte kan stämma. Aristokratin hade fortfarande jagat räv när han själv kommit till England 1873.

På plaketten vid djurets fot står det “Coed-y-Brenyn, 1880”. Evans vet inte var det ligger, men att döma av det sena datumet är det långt från London, förmodligen i det britterna trodde var vildmark. Detta kanske var en av de sista rävarna. Om han minns rätt var det 1877 som den japanska frun till en handelsman i Surrey visade sig vara en räv i människohamn. Hon organiserade de brittiska rävarna till motstånd. Utrotningskampanjen var nödvändig.

Bredvid räven står en apparat från samma tid. Det är en televisionsmottagare, ett katodstrålerör för trånga brittiska hem. Formgivningen går i den konservativa, utsirade stil som härskat efter kriget, inklusive spetsmönstret ingraverat i glasrutans kanter. På sitt sätt är lådan lika absurd som räven, och lika död.

Televisionen fick en marknad i USA, men här i England hade förväntningarna varit för höga. Evans kommer ihåg satirer han sett i tidningarna, där tecknade köpare trott sig få ett genomträngande teleskopöga. När de istället fått nyhetssändningar i grått från efterkrigstidens förödda landskap dalade intresset. Mer påverkbara nöjen genom Mesenchyme kom att ersätta romanen och teatern som den stora massans underhållningsmedium, medan televisionen glömdes bort.

Skyltfönstret påminner Evans om en antikhandel, men sakerna här är ju inte antika. Tiden har bara sprungit ifrån dem. I affären på hörnet kunde han köpa en beräkningsmaskin som skulle passa i hans ficka och visa rörliga bilder till samtal genom Mesenchyme. Vem skulle köpa en televisionsmottagare? Inte ens en gammal bakåtsträvare som han själv.

“Oi!” ljuder en basröst i hans öra. Evans spritter till, men vänder sig inte om. Han tittar upp mot demonens spegelbild i skyltfönstret.

“Harry”, konstaterar han. “Vad nytt?” Demonen rycker på axlarna så att askan yr. Det går inte att umgås med Harry i slutna rum. Han suger åt sig all fukt så att man blir röd i ögonen, och fortsätter ändå att damma. Det var något om ett dödsrike som spruckit och spytt ut den gamla kerberanen när en afrikansk krigsherre dödat hans gud.

“Gåtan är nära sin lösning”, säger Metallurgen, som ställt sig på Evans andra sida. “Hon är i kloakerna.”

“Det finns inga kloaker mer”, svarar Evans trött. Han vill stå kvar i dagdrömmen vid Air Loom, men den mekaniska figuren pladdrar på och leder amerikanen nedför gatan. Enligt Metallurgen var det bara reningsverken som stängde 1889. Kloakerna finns kvar och leder numera oorganiskt avfall till det bottenlösa hål som kallas för Sumpen.

Kerberanen avbryter sin utläggning om den moderna ingenjörskonsten när de barfota blixtlåsens rop når hans blanka öron. De tre kerberanerna duckar in i en port för att inte bli nedtrampade. Evans står längst in, fnysande av dammet från Harry, men tacksam. Blixtlåsen tjoar och trummar på Metallurgens stora kropp framför honom.

“Du ä ju osså naken!” fnittrar en blixtlåskvinna och tafsar på stålmannens kalla skinkor. Kerberanen vänder sig mot henne med lysande ögon, viftar bort hennes hand och höjer sin burkiga stämma.

“Du fallna kvinna!” ryter han. “Jag må vara naken, men jag har ingenting kvar att dölja. Ni däremot borde tänka på anständigheten.”

Blixtlåsen gapskrattar förstås. Det är en brokig skara, ännu mer än vanligt. Evans ser gubbar i hans egen ålder och hör glada rop på många språk. Någon av dessa människor har flytt undan umbralbombningen av Finland 1875. Evans tycker sig också höra de distingerade tonerna hos tidsresenärer från Transkaspiens ockulta monarki. Araberna är kanske från den oljerika halvö som Storbritannien räddat från egyptiskt förtryck, i sviterna av uppgörelsen med janitsjarerna.

Det är omöjligt att säga om de nakna människorna som Metallurgen hötter åt är feminister, lotofager, arbetsvägrare, naturtokar, abortörer, ironiska blanquister eller rena galningar. Hela imperiet befinner sig i överlappande kulturella uppror. Lannon skulle ha sagt att det var därför drottningen vittrade sönder. Det spelar ingen roll för Evans om Victoria är död eller om hon stigit upp till gudarnas rike. Han saknar henne ändå.

Klubben hade en guldålder under de sista, nostalgiska åren av Victorias välde. Vid diamantjubileet 1897 gick kerberaner i drottningens kortege: Den stolte Kemnebi Meti, en utforskare från Jupiters röda fläck, förföraren Casimir som fört Screem till rättvisa där specialpolisen gått bet, och han själv, Silas Evans, den enda levande varelsen som varit ombord på Koro, nu när Sabrang supit ihjäl sig.

När han står i porten bakom Harry och Metallurgen minns Evans mörkret i Koros trånga kanontorn. Hazel Martha Walens plockade sin tjänare ur det kanontornet, ur Midgårdsormens gap. Han famlade omkring på en blomsteräng i en minut, ursinnig av skräck och ilska över att hon bara tagit honom, en smutsig korthaj som aldrig kunde komma till ro. Som förklaring pekade hon mot Koro på himmelen, så att han själv kunde se ormens utfall från början, och den ömsesidiga förstörelsen.

Evans förstod redan när det hände att Quants, Barkers och troglodyterna i Plutos rike alla måste kvävas av detta. Senare hörde han talas om uppror mot Himmelens berg i Joseon, och mot prästerskapet i Indonesien, berövade all sin mörka makt. Walens var inte med honom länge efter det. Pas skrift tog henne som så många andra. Att “göra en Burr” var nu en del av Londons slang. En banalitet bland andra. Inte undra på att blixtlåsen som drar vidare längs gatan i Pimlico skrålar sitt slagord: “Vadårå? Vadårå?”

Folkhavet sväljer de nakna. Det är trångt på gatorna, svårt för de två jättarna framför honom att bana väg. Vetenskap och magi har mångfaldigat skördarna i tid för att ta hand om den vaccinerade generationen, och om de odödliga, och om alla dessa folklager som vällt upp ur umbran där ryssarna knäckt den, och fler därtill.

Evans tycks vara den enda som lägger märke till att en av de figurer som köper paj av en gatuhandlare är en klumpig, meterhög varelse av klarröd och levande plast. Mindre kopior, kanske 8 cm höga, lever i varelsens konkava panna. Ingen annan, inte ens gatans barn, fäster blicken vid denna uppenbarelse. Ingen tittar upp mot de bisarra byggnader som odlas för att husera miljonerna.

Metallurgen visar vägen till en rostig kommunal underhållsstation. En sikh i turban släpper in dem. Indiern är förbi pensionsåldern men finner sin trygghet i arbetet. Han beundrar kerberaner därför att Lord Keele från klubben hjälpte regeringen att lagstifta bort en del av de religiösa stridigheter som var nära att slita det fria Indien i stycken. Harry ger Metallurgen en varnande blick under samtalet.

Sikhen låter dem klättra nerför stegarna till det nya kloaksystemet. Väl utom hörhåll börjar Metallurgen sin harang om hur Storbritannien behåller sin makt över Indien genom statsskulder och skatteförmåner. “Men vem bryr sig?!” avbryter Harry, som hört det här förut. “Du får ju billig skit.”

Metallurgen mumlar något till svar: Ett obegripligt, ekande surr i tunneln. “Jag gjorde några dåliga investeringar,” säger han sedan. “Ickemänsklig arbetskraft. Borde ha satsat på rymdraketer eller något.”

“Kunde varit värre”, säger Evans. “Du kunde ha köpt in dig i det belgiska skogsbruket, innan skogen svalde alltihop. Visste ni att det var gamle George Courtenays egen mor som skapade-”

“Jaa!” säger de båda andra i kör. “För att vara yngst av oss är du fasligt fäst vid gamla tider.”

Evans svarar inte. Gamla tider är ju allt som finns kvar, tänker han, med Air Loom inför sitt inre öga. Teknologierna avlöser varandra så snabbt att ingen blir van vid något längre. Hela sätt att leva är förlegade innan de hunnit prövas. Casimir sade en gång till honom att det förflutna är det man har framför sig, för det kan man se. Framtiden står bakom din rygg och håller i kniven.

Stanken leder dem rätt. Det bor en häxa i kloakerna. “Janitsjar!” ropar Metallurgen när de hittat hennes bo. Han talar turkiska. “Fransmannen som Osiris väckte brinner nu i helvetet. Detta är inte Egypten. Varför förgiftar du våra brunnar?”

Läkarmaskens långa näsa höjs i luften, som en näbb. “Jag är ingen janitsjar”, säger hon på engelska. Rösten är pipig och svag. “Jag är en ödmjuk tjänare av det allmänna bästa.”

“Jag tycker vi pucklar på henne medan hon är ensam”, säger Harry. “Hennes gud är inte död.”

“Hur tjänar giftet oss?” frågar Evans, ropande över floden av sopor i hushållskemikalier.

“Kan du inte ditt lands historia?” svarar häxan. “Efter digerdöden fanns mer mat åt alla, och bättre betalt. Därav Storbritannien. Kristendom får er att vilja dö. Sjukdom får er att vilja leva. Atramors tvenne välsignelser är välstånd och mening.”

“Jag är amerikan!” säger Evans, medan Harry tar sats för att hoppa över floden. “Var det likadant för rödskinnen i mitt hemland? Filtarna med smittkoppor vid Pittsburgh?”

“Därav Storbritannien”, ekar häxan i platt ton. “Välstånd och mening.”

“Efterfrågan på mening har länge överträffat utbudet”, säger Metallurgen. “Det är en oexploaterad marknad! Hög potential. Jag lever hellre länge i rostfritt än med bölder från dina brunnar, men du behöver inte bo i kloakerna. Om du lovar att inte skada någon oskyldig kan jag gå i god för dig på Kerberos-klubben.”

“Är du galen?” väser Evans. “Klubben är redan illa...” Metallurgen nickar nedåt tunneln istället för att svara. En till figur smyger fram mot dem ur mörkret, svår att se med Evans gamla ögon.

Häxan kacklar. “En gång kerberan, alltid kerberan”, ropar hon med sin trasiga röst. “Jag har varit medlem i din klubb i över 100 år. Se där ditt långa liv, Metallurg! Eller borde jag kalla dig Captain Ironclad?”

Evans kisar mot nykomlingen, som nu står stilla och lyssnar. Det är en kvinna i blanka, svarta kläder. Han ser inget vapen. När häxan talar till punkt hajar han till.

“‘Ironclad’?” väser han till Metallurgen. “Den ökända legosoldaten? Strejkbrytaren i Chimbote? Det är väl inte du?”

Metallurgen gör en urskuldande gest och ska kanske svara när Harrys tålamod tar slut. Demonen hoppar över floden. Striden blir kort. Häxans magi har ingen uppenbar verkan mot aska.

När häxan fallit står Evans och siktar mot den orörliga figuren i svart. Metallurgen spanar åt hållet de själva kommit ifrån, och lyssnar. Det är tyst tills Harry visslar och säger: “Hörni. Det är en kille.”

Metallurgen tar sats och hoppar också över floden, lika säker som Harry från biologisk krigföring. “Han har rätt”, ropar stålmannen till Evans när han tittat under Atramors-prästens mask. “Kroppen är bara förtvinad. Det här var en man.”

“Visste du det?” säger Evans. Frågan är ställd till figuren i svart, som nyfiket trippar närmare. Det här är definitivt en kvinna i svart latex, eller en man med breda höfter som lärt sig gå på höga gummiklackar.

“Jag? Jo”, svarar hon, “det visste jag nog. Jag har bott med honom sedan i vintras. Det är så stökigt där uppe.”

Hon bär en rutten päls över axlarna, lyft ur floden av sopor. Håret är tovigt och grått, kanske vitt om man tvättar det, men resten av henne ser ut vara omkring 40. På näsan bär hon en klädnypa. Metallurgen hoppar tillbaka över floden, fram till kvinnan. “Ilse?!” utbrister han. “Jag kan knappt tro att det är du.”

Kvinnan lyfter armen, men inte till anfall. Gummidräktens ärm är uppskuren. Hon betraktar sitt eget skinn, och är alltså galen. “Ilse ja!” säger hon och skiner upp. “Till er tjänst.”

Evans tror att den omedelbara faran är över när Metallurgen böjer sina knän för att komma i höjd att slå armarna om kvinnan. Bakifrån ser det ut som en kärleksfull gest, hur obegriplig den än är, men kvinnan måste göra en annan tolkning. När hon är i mannens grepp ruskar han till. Lysande klor tränger ut genom hans rygg och han faller, ur balans, ner i floden.

Evans tömmer sin första revolver, väl medveten om att han förmodligen skulle behöva någon av de många speciella kulorna han samlat eller gjutit under årens lopp. Det hederliga blyet biter på kvinnan, men mycket riktigt står den självlysande gasten kvar över hennes kropp, helt orörd. Den sätter fart mot Evans. Han är inte lika snabb på handen som förr. För tjugonde gången tänker han att han blivit för långsam, att allt är förbi. Han kunde ha testamenterat sina revolvrar att säljas på Air Loom.

Harry tacklar gasten. Askdemonens väldiga knytnävar finner motstånd. Gasten drar sig undan, flyende i luften, och ger ifrån sig ett isande avgrundsvrål. Evans får upp revolvern, men tappar den och tar sig för tinningarna. Hans ögon tåras av smärta.

Så är det över. Gasten har försvunnit genom tunneln. Harry, oskadd, drar upp Metallurgen ur floden. Stålmannen är ryckig i rörelserna, men fungerar. Han insisterar på att båda kropparna ska brännas i extra hög temperatur. Askan ska sedan spridas över havet. Harry ville hellre dumpa dem i floden och låta dem sväljas av Sumpen, men böjer sig för stålmannens vilja.

Ceremonin sker hos en av många frikyrkor som uppstått i sprickorna mellan den anglikanska och drottningens egen. Röda korsets kapell har en särskilt kraftfull ugn, och starka band till klubben. Kyrkan grundades av Nora Ellis sedan hon kommit till insikt om sin makes kamp mot Oswyn och försökt få honom helgonförklarad. Ingen nu levande kerberan finns till hands som kan identifiera kropparna, men ceremonier i allmänhet är välbesökta av den äldre generationen, sedan drottningens begravning.

Evans sitter tyst och ber för den namnlösa Atramors-prästens själ. Han minns processionen till drottningens ära. Den var större än hans jubileumskortege, de sörjande oändligt många. Hela världens storheter var där, ett tecken på att kriget nu till slut var glömt. Pingvinmän kuvade av den odödlige Dom Pedro vaggade fram i sorgens färger. Flera framstående amerikaner uttryckte sina sympatier, men bland alla talare minns Evans speciellt en prins av Japan, vars ord var skrivna av hans far, den sjuklige kejsaren Kōmei.

Den lille asiatens tal handlade om en bild som kejsaren räddat från förstörelse när han var 14 år. Han sparade den bilden efter att en orientalisk förmyndare rivit upp en samling heliografier från en teknikutställning i London, i protest mot västerlandet. Alla bilder brändes, utom den enda som kejsaren sparat och gjort till sin skatt. Det var en bild på drottningen som hon sett ut 1844. Kejsaren hade byggt om sitt land med ledning av denna bild. För honom var drottningen en gudomligt utvald härskare och en hel epok av människans historia i en enda person.

Victoria, i all sin måttfullhet, förädlade förändring till framsteg.

Evans tankar går till hans son. Ed Tom har återvänt till USA. Han saknade de breda horisonterna. Med huvudet böjt i bön ser Evans det vajande vetet i Kansas. Det är strax utom räckhåll.

Victoria skänkte mening. Utan henne är förändringen åter riktningslös och omänsklig.

Eds fingrar stryker över axen.

I det ögonblicket bestämmer sig Evans. Han ska åka hem.

SL:s kommentar

Namnet “Air Loom” kommer från en medicinhistorisk anekdot som jag tycker mycket om. 1810 hade mentalsjukhuset Bedlam en patient vid namn James Tilly Matthews som beskrev en maskin han kallade “Luftvävstolen”. Han trodde att någon använde den för att kontrollera hans tankar. Matthews var paranoid och gjorde precis som science fiction-författare för att få trovärdighet. Luftvävstolen var grundad på artificiella gaser, mesmerism och magnetism: principer som då låg i vetenskapens framkant eller utkant, och därför var suggestiva.

I den ursprungliga planen för kampanjen skulle vi spela fram till 1902. Jag hade tänkt mig att hoten mot Storbritannien vid det laget blivit oöverstigliga så att rollpersonerna, efter några sista år av desperat kamp, med nödvändighet lämnat någonting åt slumpen. I Kerberos-boken, som jag frångått allt mer, skulle klubbhuset brinna och kerberanerna lämnas åt sina fiender. Utan drottningens beskydd skulle London, i min plan, dessutom raseras av en kaijū eller en vätebomb inkapslad av demoner. Det är därför som kärnfysiken sällan nämns i de här referaten. Eftersom vi istället avslutade spelandet tillsammans med huvudintrigen, och huvudintrigen dels dödade nästan alla och dels innehöll vapen i klass med vätebomber, hade det blivit kaka på kaka.

Ovanstående referat för 1902 bygger inte på något äventyr som faktiskt spelades, även om Niklas var behjälplig med rolltolkningar per mail. För skojs skull knuffar jag ihop hans fem eller sex olika figurer genom kampanjen, mellan antydanden om världens utveckling och vad som hände med Napoléon efter bortrövandet 1821. I min plan för den tekniska utvecklingen skulle 1902 i genomsnitt motsvara 2012, därav referensen till smarta telefoner med Internet, här namngivet efter upphovet till stödvävnader i människokroppen. Tanken var att slunga ut spelarna i deras egen tid.