2023-06-27

Mina resekamrater ville ha bekant mat till frukost. Samtidigt var det ont om frukostrestauranger. Därför började vi vuxna köpa bekant mat på närmaste snabbköp eller livsmedelsaffär och äta den på hotellrummet. Denna morgon var det yoghurt (Koiwai Farms “100% 生乳” med klumpar), valnötsbröd (Hearth Bread) och grapefruktjuice (Tropicana).

Det regnade ordentligt i Nagasaki på natten till den 27:nde och skulle regna mer nästa dag, men det var lugnt på morgonen när vi tåg en spårvagn till stationen. Det satt en virkad Pikachu på det gamla gas-/bromsreglaget i förarhytten.

Det här var sista gången vi åkte tåg med platsreservationer. Jag hade planerat färden i JR Wests webapplikation, så jag visste vilka fyra tider och sträckor det rörde sig om: Kamome till Takeo-onsen, Relay Kamome till Hakata, Sakura till Shin-Ōsaka, och Hikari till Kyoto. Att kommunicera planen till personalen i det “gröna biljettfönstret” föll nu på mig.

Det som kallades för ett biljettfönster eller kassafönster (窓口) var i själva verket ett helt kontor med personal i tre led. Det första ledet—en person—rörde sig längs Peanos kurva av väntande kunder och förde prydliga—rentav vackra—anteckningar för att förbereda handläggningen i det andra ledet. Detta andra led—tre personer—satt bakom disk och hanterade var sin terminal med var sin kund. Min handläggare tryckte länge och väl på touchskärmen, och på en stor mekanisk EPOS-knappsats bredvid touchskärmen, och säkert på ett vanligt tangentbord dessutom, bara för att boka säten i grupp på fyra tåg åt fyra personer, gratis med våra pass. Bakom henne stod en låg skåprad med felfritt uppradade, färgkodade blankettfack. Bakom dem svävade det tredje ledet av personal: Chefen, ensam man. Sysslolös och redo att rycka in vid minsta komplikation. Det behövde han inte. Minuterna gick. Allt flöt på i milt stressad ineffektivitet.

JR Wests webapplikation, där jag planerat resan, hade stöd både för engelska och för bokning online, precis som SJ hemma i Sverige. Om webapplikationen också kunnat verifiera JR-pass hade jag själv kunnat boka de här platserna, men kanske inte fortare än proffsen. Bredvid mig satt en man i rullstol som säkert hade ännu bättre hjälp av kunnig personal. Samtidigt, hemma i Sverige, är det stört omöjligt att få tag på en levande människa bakom disk om något strular. SJ har förmodligen inte fem anställda kvar som jobbar med kundservice, ens i teletjänst.

Relay Kamome var, precis som förra gången, ett äldre reguljärtåg. Det gnisslade som SJ:s loktåg, det hade trägolv, och rälsen sista biten till Hakata var osvetsad så att jag fick höra kadunk-kadunket av skarvarna. Charmigt, och en skarp kontrast mot Kagome. Ändå var bekvämligheten större än hos SJ. Det fanns eluttag i alla stolar! Det var bara det att de satt för djupt försjunkna för att användas med adapter från typ A till Schuko. Lunch på näst sista tåget var lådsushi från Elena, inköpt tillsammans med frukosten.

Kyoto, trots sinande kassa och minskande befolkning, förbjuder i allmänhet höga byggnader, samtidigt som turismen är intensiv. Det ligger små hotell överallt, blandade med allsköns verkstäder för traditionella hantverk, bortåt 2000 skattefria tempel, och allt som en modern storstad i världsklass kan erbjuda.

Väl framme i Kyoto fick jag uppleva den enorma, högmoderna centralstationen för andra gången. Efter tågens kyla vandrade vi sedan en kilometer norrut i värmen till hotellet Kyōmachi Rikyū Higashi Honganji (京町離宮 東本願寺). Precis som Grand Base Urakami var detta hotell huvudsakligen obemannat. Det fanns en reception med disk, men det var sällan någon där. Det svåra denna gång var dock inte att ta sig in, utan att hitta dit.

Vår vandring på en kilometer från stationen gick på en enda gata, mestadels den nordliga förlängningen av Shimmachi-dōri, smal nog för att kallas en gränd i Sverige. Vi passerade där flera buddhistiska bokhandlar, en vacker kalligrafi- och pappersbutik, ett pyttelitet åkeri, en mängd privata bostäder och andelslägenheter som “Maison Berry West” mitt emot ett lika litet “Maison Berry East”, en rivningskåk full av bråte, några lediga tomter, en frisör och flera skönhetssalonger, diverse hakkorsprydda minihelgedomar och lite större tempel (Kinpōji, Kakurinji, Meikakuji), naturligtvis många försäljningsautomater, ett konstgalleri, ett diskret kulturcentrum för teceremonier och till slut det lilla Café World, vars öppettider var för oss som Edward Saids djupaste orientaliska hemligheter. Synlig från gränden, genom mindre gränder och parkeringsplatser mellan husen, var den västra muren till Higashi Honganji, ett tempelkomplex med en av världens största träbyggnader.

Vårt hotell gick vi rakt förbi. Dess namn stod nämligen bara i kanji på ett skynke vid dörren och en plakett bredvid. Om jag inte kunnat läsa tecknen—alla utom ett—hade det kunnat vara precis vad som helst där inne. Trots att jag kunde läsa förstod jag inte genast att det var ett hotell, än mindre vårt hotell, vars namn E2 bara hade i sedvanlig blandning av översättning och transliteration, utan de japanska tecknen.

När vi väl kom in på Rikyū var rummen fina. Äntligen PWM:ad belysning till stackars E1:s nattliga läsning.

Trots att mina läsfärdigheter förbättrats enormt sedan 2004, från en handfull kanji till 1000, fanns det fortfarande mycket i den omedelbara stadsbilden som jag inte kunde begripa mig på. Längs samma gata som vi gick till och från hotellet många gånger under vår vistelse i Kyoto ligger, enligt Google Maps, aktiebolaget Kyoto Kimono (京都きもの株式会社), utan någon som helst skyltning. Det ser ut som en privat bostad, och är det kanske samtidigt. Andra byggnader var bara tillgängliga genom smala gränder till innergårdar. Jag såg att många japaner själva använder Google Maps, men jag förstår mindre än någonsin hur bud och brevbärare utbildas i Kyoto. Att försöka förstå anonyma byggnader genom text var en rolig utmaning.

Jag var fortfarande förkyld från flyget. Den här dagen bar jag mask och vilade halsen fram till på kvällen. Då träffade vi en vän till familjen. Nakatani Chikako var en av två japanska vänstudenter till mina föräldrar i Växjö på 2000-talet, efter vår första resa till Japan. Då hette hon Fukuda och pluggade på Linnéuniversitetet. Nu var hon etablerad engelskalärare på en statlig skola, gift och föräldraledig med sitt andra barn. Hon bjöd oss på många rätter högklassig tempura på Ginza Ten-ichi, högt uppe i stationshuset, och vi utbytte presenter. Ten-ichis bord var för små för oss alla att sitta i grupp, så E1 och jag satt med Chikako, hennes femåriga dotter Natsuha och hennes ettåriga pojke. Natsuha var blyg inför utlänningarna, gjorde plastiska miner och petade stolt på lillebrors tjocka kinder.

Vi tre vuxna hade ett bra samtal över maten om undervisning, arbetsvillkor och könsmaktordning i Japan 2023. Herr Nakatani är också lärare, på ett gymnasium. Det är ett högt ansett yrke som betalar bra, men maken jobbar mängder av okompenserad övertid, bland annat som föreståndare för en av skolans idrottsklubbar. 95% av eleverna på Chikakos skola går vidare till högskola eller universitet, och många av eleverna själva har övertid på någon privatägd helg- och kvällsskola.

Tydligen är undervisningen i engelska nästan lika stel och verkningslös som 2004, trots den ökade tillgången till engelsktalande underhållning och högläsning, och trots att engelska fortfarande är ett obligatoriskt ämne i grundskolan medan till exempel kinesiska blir tillgängligt först på universitetsnivå. Allt engelskt tal på film och TV är fortfarande dubbat, som jag sett. Många av kvällsskolorna anställer infödda engelsktalande lärare för att eleverna ska få använda språket (eikaiwa), men Chikako sade att hon knappt märker någon skillnad mellan de av hennes egna elever som tar engelska på kvällsskola och de som inte gör det. Skillnaderna i färdighet mellan elever beror mer på deras inställning. De som vill lära sig engelska har numera goda möjligheter att göra det genom t.ex. Youtube, men de är fortfarande få och har inte mycket hjälp av skolan. Japan, precis som USA, präglas av en enspråkighetskultur som leder till falska antaganden. Prov i engelska handlar mest om läsförståelse, med flervalsfrågor helt på japanska. De vanliga skolorna testar inte förmågan att producera engelska eller föra ett samtal.

Tempuran var god men paradoxal. Ten-ichi är en dyr och snofsig restaurang där minst en servitör står stilla ett par meter bort och väntar på att kunderna ska behöva något. Jag fick ett särskilt utformat pappersfodral att placera min andningsmask i. Personalen log åt de söta barnen, men var annars ganska stela. Detta är paradoxalt därför att tempura blir god med de enklaste medlen: Snabba kolhydrater och hett fett. Precis som kaffet fick hög status i Europa därför att det var importerat fick också den portugisiska maträtten så mycket status i Japan att det fortfarande går att driva en dyr restaurang som Ten-ichi. Japanernas största spinn på rätten är att ibland lägga tempura i soppor och grytor, med konsekvensen att den spröda paneringen mjuknar och löses upp; en försämring! Just sådan kakiage don på ochazuke ingick i kvällens menu. Det var kul att uppleva, men kändes ungefär som om en stjärnkock stekt Scans köttbullar och serverat dem i en kopp kaffe.

Den monumentala arkitekturen på stationen var ännu mer spektakulär i mörkret efter middagen. Vi gick upp till översta våningen i den stora trappan, där en lågstadieelev gjorde prov på Japans enspråkighet. Han sade ハロー till mig, med två antaganden: För det första att jag var amerikan, och för det andra att japansk fonetik är en fullgod ersättning för engelsk. Jag svarade givetvis ハロー, inte hello.

E2–3 var inte helt nöjda med tempuran så vi åt efterrätt på Minori Café inuti köpcentret Porta i stationsbyggnaden.

Efter maten manövrerade jag in gänget på Yodobashi Camera för första gången. Jag köpte bara gul och grön eltejp, men det skulle bli ytterligare fyra besök på kedjan innan resan var över. E2 fastnade för pappersvarorna. Den avdelningen var lika imponerande som någon specialist i Göteborg, trots att den bara är en bråkdel av en av Yodobashis fyra våningar av multimedia i Kyoto. Kedjans jingel, som spelas i högtalarsystemet inne i affären men inte utanför, blev vår refräng när resan var över.

Fler bilder finns i galleriet 2023-06-27.