I Älvdalens skugga 1

Kerberaner

• Lucius Polonius Havallan (Lt Cdr, Royal Navy) = Daniel Gustafsson
• Miles “Smiles” O’Brien = Ida-Sofia Skyman
• Mary Frances Courtenay (Lady Courtenay) = Hannah Wigner
• Jeremiah Barker = Niklas Tollbäck

Syner i umbran

Skogen runt kerberanerna tycks oändligt djup. Träden är tjockare och högre än under resan till Mora och upp i Älvdalen. Barkens veck är grövre, och tystnaden tjock som tjära. Rop får inga svar. Det är som om kerberanerna sjunkit till knäna i jorden, fast mossan är tät.

I en glänta ligger två skelett med brutna revben, till hälften övervuxna. Runt dem växer bleka svampar, stora som fingrar. Kerberanerna finner en andra vågig dolk med dödskalletärningar vid ett av dessa skelett, annars bara mögliga rester av läderväskor, proviant och papper.

Stjärnorna, när de syns mellan trädens kronor från gläntans mitt, flimrar som om kerberanerna själva låg döda i en bortglömd tjärn där tusen yngel spritter. Det blir molnigt. En lätt snö faller. Barker känner Atramors närvaro i denna skog. Hans krafter förstärks.

Kerberanerna söker sig tillbaka till platsen där de tror att af Tyréens gods stod, men där växer mossan orörd på block och hällar. Bakom dem närmar sig en mörk och hudlös ryttare, med flera kranier inbäddade i levrat blod. Courtenay flyr upp i ett träd medan O’Brien och Barker gömmer sig bakom stenblocken. Bara Havallan har modet att försvara sig. Barker ber om Atramors hjälp. Några av flugorna som svärmat runt jätten samlas kring honom istället. Deras surrande låter som “rävar kommer”.

Havallans första stråle slår jätten av dess riddjur, som är av samma groteska släkte, och börjar vända en bit bort i skogen medan jätten ger sig på officeren. Fler strålar slår loss kaskader av levrat blod och urholkar jättens buk, men Havallan tar större skada av jättens många armar, trots sköldarna av vatten. Barker assisterar från sitt gömställe medan Courtenay lyckas kämpa ner rädslan och hoppar från sitt träd. Hon ruskar liv i O’Brien, som frusit fast i fasa.

Den ryttarlösa hästen dundrar in i striden. Barker skyndar sig ur vägen. När jätten ger Havallan en ordentlig smäll med en benig arm är det bara genom att uppamma det yttersta av sin viljestyrka som officeren rycker undan i tid, annars hade skallen krossats av det enda slaget. Barker använder Atramors helande krafter för att hålla Havallan på benen. Det stora såret i skallen sluter sig och blir ett hemskt ärr. Lukten av blod är överväldigande.

Courtenay och O’Brien letar efter sten att kasta och fallna grenar, för att anfalla hästen, som ger O’Brien en spark. Det tjänar ingenting till. Havallan slås medvetslös. Striden vänder inte förrän två rävar, med pälsen märkt av skabb, plötsligt anländer och biter jätten. I ett svep kastar den sig upp på sin häst och spränger bort över mossan, in i mörkret.

Rävarna är kvar. De morrar åt kerberanerna och biter även O’Brien i benet, innan de också ger sig av. Bettet känns omedelbart infekterat. Barker plockar upp en bit av jättens kött från mossan. Det ser ut som en solid massa av torkat blod, långsamt i upplösning efter Havallans vattenkaskader. Svartkonstären ser sig om. När de andra böjer sig över O’Brien stoppar han den hårda biten i munnen och sväljer för att få jättens styrka.