Inneboende ondska

Det finns en teori att viruset SARS-COV-2 läckte ut från ett labb år 2019. Det skulle innebära att en människa var direkt ansvarig för COVID-19-pandemin. Den möjligheten är dramatisk, och därför tror många på den. Teorin är sannolikt felaktig. Det är mer troligt, men mindre dramatiskt, att viruset uppstod utan mänsklig avsikt.

Stora och diffusa problem som ett virus utan avsändare är svåra att lösa inom ramen för ett rollspelsäventyr. Att låta en SLP vara ansvarig är att erbjuda spelarna en intuitiv lösning. Rollpersonerna måste bara identifiera och besegra den där skurken för att nå det lyckliga slutet. Detta upplägg hänger på att skurken är lätt att känna igen. Hen kan till exempel äta kattungar, klä sig i purpur och dödskallar, eller vara bevisbart ond med rätt magi.

För att ytterligare förenkla intrigen är det vanligt att skurken är en skitstövel och på alla sätt kontraproduktiv för samhället. Fulhet, missbildningar, ärr, stank, slarv, smaklöshet, hyckleri och dumhet används ofta för att markera hens hantlangare som osympatiska och undanröjandet av dem som positivt. Adolf Hitler skrev en framgångsrik SF-/fantasyroman på detta tema 1953, där den starka huvudpersonen letar rätt på och dödar en serie manipulativa ondingar som infiltrerat hans samhälle.¹

Den verkliga Hitler, som dog 1945, rättfärdigade folkmord genom fantasier om inneboende ondska. Det är just en fantasi att vissa personer, till exempel judar i nazismens nidbild, är dåliga och illvilliga till sin natur. Bakom den fantasin ligger impulsen att hantera konkurrens med extrema metoder, framför allt våld, utan att betala priset. En ond skurk som dessutom är aggressiv driver naturligt en berättelse där RP:erna använder våld i självförsvar, utan samvetskval. Det upplägget är praktiskt om spelarnas begär är att få använda våld utan samvetskval. Sådana spelare liknar den ondska som är deras svepskäl.

Psykiskt sjuka brottslingar

Jeffrey Dahmer (1960–1994) är för många ett typexempel på ondska, så låt mig spränga in en liten fallstudie. Dahmer var en man med smak för tortyr, droger och nekrofili. Av de oräknade djur och 17 människor han dödade lemlästade han många och åt valda delar. För övrigt var han alkoholist, jobbade på en chokladfabrik och blev en djupt troende kristen. Han klädde sig inte i extravaganta svarta rustningar och drömde inte om världsherravälde.

Dahmer hade normal karisma och status som vuxen vit man i USA. Det var därför som polisen såg mellan fingrarna med att han omhändertog 14-årige Konerak Sinthasomphone efter att denne lyckats fly från Dahmers grepp och återfunnits naken, nerdrogad mot sin vilja och blödande ur anus på en gata. Poliserna skojade om dessa “grälande bögar” och struntade i att göra den kontroll som skulle ha avslöjat Dahmer som dömd sexbrottsling. Sinthasomphone verkar ha retirerat in i ett skal av absolut hopplöshet innan poliserna lämnade honom att dö i Dahmers välstädade lägenhet.

En av dessa poliser, vars homofobiska uttalanden vid tillfället finns på band, utnämndes senare till årets snut och ordförande för Milwaukee Police Association. Utan det omgivande samhällets särbehandling av homosexuella och färgade hade seriemördaren stoppats tidigare. Seriemördaren Dahmer är skrämmande i första hand på grund av lokalsamhällets systematiska oförmåga att reagera när Dahmer som barn söp i skolan och när pojkar senare våldtogs, styckades med cirkelsåg och löstes upp i syra, i en hyresrätt som vilken som helst.

Dahmer var hemsk, inte ond. Jag motsätter mig hans handlingar, men jag förkastar tanken att hans handlingar var ett nödvändigt uttryck för en inneboende illvilja i hans natur. Det finns inga argument för att han skulle ha valt ondska, och inte heller att han blivit född ond. Kemisk slump, i den specifika kombinationen av hans föräldrars gener via meios och i utvecklingen av hans centrala nervsystem, predisponerade antagligen mannen för hans handlingar, men inte på något enkelt, orchiskt sätt.

Att säga “Dahmer var ond” har inget förklaringsvärde. Kriminella sociopater har ändå ett bruksvärde i rollspel. Verkliga sådana är oförmögna att känna kärlek, skam och ånger. De är handikappade, inte lyckligare än andra. De handlar ofta destruktivt, som Dahmer, men oftare mot sig själva än mot andra: En användbar egenskap för en skurk i ett rollspel. De var dock oväsentliga för till exempel Förintelsen. Alkohol och hederliga tjänstemän var nödvändiga². Förhållandena som får denna “ondskans banalitet” att blomma kan upprepas för att motivera hejdukars arbete i rollspel.

Lösningar genom variation

Om man tar bort ondskan måste man hitta på en trovärdig motivation till skurkens handlingar. Spelarna behöver sedan ta ställning och tänka kreativt för att lösa ett mer mångsidigt problem, kanske utan att döda. Det är mer tvetydigt och minst lika roligt.

Den omtyckta skurken

Den bästa sortens antagonist för våldsamma rollspelssyften är en självisolerande grupp av attackerbar storlek. Ta till exempel Aum Shinrikyou, en sekt vars tämligen högutbildade medlemmar spred nervgas i Tokyos tunnelbana för att frammana apokalypsen. Dylika våldsamma sekter arbetar ofta med välgörenhet: Skurken är omtyckt för att hen gör något meningsfullt som hjälper andra. När alla avskyr henne behövs inga rollpersoner.

En vanlig variant på detta tema är en grupp som kallas terrorister eller frihetskämpar beroende på vem du frågar. Bland sina trogna är de hjältar och bland sina offer betraktas de som onda. Någonstans finns en objektiv sanning åt rollpersonerna att lista ut.

Den intelligenta skurken

Om en skurks stora plan har satt intrigen i rörelse behöver planen vara väl uttänkt och skurken kapabel att rulla ut plan B eller improvisera effektivt när hjältarna raserar plan A. En skurk som misslyckas med detta är komisk eller töntig, inte spännande. Samtidigt kan slarv ge trovärdighet, även utan att påverka intrigen.

Den utbytbara skurken

En lämplig skurk utövar stor personlig makt, men kan ändå vara en kugge i ett större system. Maktvakuumet efter rollpersonernas seger fylls därför av en härskare som har chans att bli ännu mer korrupt och svårstörtad, därför att rollpersonernas attentat gav trovärdighet åt föregångarens ständiga prat om onda inre fiender. Systemet ger efterträdaren samma incitament som föregångaren att låta makten berusa och att tulla på tiondet, skatten eller vinsten.

Den hobbesiska fällan

En fredlig grupp hoppas att grannarna har fredliga avsikter, men det kan de inte veta. De förbereder sig för krig för att bevara freden. Grannarna tänker likadant och gör likadant. Kapprustning och ostadiga allianser höjer insatserna. I en sådan situation har anfallaren det militära övertaget. Det övertaget är ibland skäl nog att anfalla. Här finns ingen tydlig skurk, men krigets elände är detsamma.