1816

Kerberaner

• Miles “Smiles” O’Brien = Ida-Sofia Skyman
• Mary Frances Courtenay (Lady Courtenay) = Hannah Wigner
• Billy Breadcrumbs & “Hatchet” Harry Morris = Niklas Tollbäck
• Run Berger = Nils Pasi Nävert

Det gångna året

Robert Stirling får patent på sin luftmotor, en tillsluten maskin med två kolvar, mer effektiv än ångmotorn och mer flexibel med sitt bränsle. Även stetoskopet uppfinns. Beau Brummell flyr från sina engelska fordringsägare till Frankrike; även detta nesliga öde läggs till stereotypen han förkroppsligar, nämligen dandyn.

Det kommer ingen sommar detta år. The Times skriver om snöfall i juni, värst i Frankrike, men nästan lika illa i många fjärran länder. Himmelens rand är rödaktig även i England. Ingenting växer. Matpriserna fortsätter att stiga.

London, 28 augusti: Amelia Lee Clark sätter sig vid Courtenays bord på klubben och bjuder in hela hennes grupp till ett möte med den välgörare hon talat om tidigare. Bergers reseskildringar går i Jonathan Swifts tradition—även Gulliver besökte ju Japan—och ges nu ut på engelska. Clark ser detta som en fördel; om Berger skulle berätta vad han nu ska se, kommer ingen att tro honom.

Clark sitter själv på kuskbocken utanför klubben, när se ses igen vid fyratiden. Sällskapet tar plats i hennes vagn. Det blir trångt, för där inne sitter redan två herrar som syns till på klubben ibland: Den diskrete Simon St. James, och den mystiske herr Leon. Det var kring Leon som ett slutet sällskap uppstod 1812. Han är en något småvuxen karl, med blekt, avsmalnande ansikte och långa, tunna ögonbryn, som avslöjar hans känslor. Han verkar uppspelt.

Medan vagnen rullar genom London säger St. James, för att bryta tystnaden: “Visste ni, att punschen har fem ingredienser? Arrak, socker, alkohol, vatten och glycerin, svarande mot de fyra elementens andar, och kvintessensen. Dryckens namn lär komma från sanskrit, med betydelsen ‘fem’; knappast ett sammanträffande!” O’Brien säger något artigt till svar och blir bjuden på punsch ur en svart läderväska, där ett tjugotal andra flaskor klirrar.

Den belevade St. James tar tid på sig att förklara kvällens syfte. Han överräcker strax ordet till Leon, som inlevelsefullt berättar om människan som sådan: “Man trycker ack så lätt där, drar här, och vips är hon annorlunda, förändrad som på djupet!” St. James avbryter och förtydligar: “Herr Leon hade en opiumhåla.” Det fanns mer än bara opium i Leons Krysantemumhus. Han sålde ett halvt dussin preparat, utvalda och utvecklade av St. James. Och sedan hade han det inre rummet.

I det inre rummet fanns inga droger. De två herrarna berättar den sorgliga historien om klubbens stora välgörare, som besökte det inre rummet för flera årtionden sedan, och blev beroende av de syner Leon själv frammanar. Han drack för djupt, och är inte längre anpassad till ett liv i denna kalla verklighet; han är en fånge. Gruppen kring Leon känner en gemensam skuld i denna oavsiktliga grymhet, och ämnar befria välgöraren samma kväll.

Enligt St. James är Courtenay och O’Brien med på resan för att de varit i umbran, där man ämnar placera välgöraren för hans eget bästa; de har också råkat höra vad sällskapet talade om 1812, när Leons etablissemang just brunnit ner. Bergers påstådda förmåga att lokalisera Joseon är känd för alkemisten, och kan även den komma till hjälp på hemvägen. Harry är med om allt annat skulle gå åt pipan.

Utanför vagnens lilla fönster faller blöta snöflingor. Vintern är redan tillbaka. Berger frågar väderexperten O’Brien om snöflingans form är densamma som molnets. Irländaren nekar, och Berger mumlar något om sin pågående bok: “Måste ändra i kapitel 3...”. St. James tittar själv ut på den fallande snön i augusti och talar eftertänksamt om “skogens konung” i det förromerska Nemi, som exempel på den allestädes förekommande myten om monarken som måste dö ung för att landet ska behålla sin vitalitet.

De medbjudna kerberanerna lägger ihop ledtrådarna och får St. James att tala ur skägget. Välgöraren är Georg III, fången i sitt Windsor Castle. Enligt den övertygelse Courtenay bildade under sin traumatiska tid i umbran är Georg illegitim som härskare, och ansvarig för massakern 1792; detta är hennes förklaring till att hennes familj mördades, men det verkar St. James inte veta. Han kan knappast vara bekant med Harry heller, om han tror att planen ska gå i lås som den är beskriven.

O’Brien, Berger och Courtenay får allihop uniformer, stulna med stor omsorg från den kungliga livgardet under flera års tid. Billy får finkläder med kortbyxor, nästan värdiga ett möte med kungen. Vagnen kommer fram till utkanten av Windsor, där hästarna flyttas till en annan, mer dyrbar vagn. På denna sitter två andra medlemmar av Leons sällskap: Den vackra Marion Carline i mörkgrön aftonklänning, och Thomas Bignall, klädd som kusk. Bignall var den vakt utanför Gates of Hades som Mary Salsbury talade med 1812. Clark klär om sig till adelsbetjänt. St. James bjuder på en mystisk brygd och Leon går fram till var och en och skapar en personlig glamour som förbättrar förklädnaden. Courtenay är mer lik en man än någonsin, och Billy är i samma grad förvirrad. St. James och Leon stannar vid ladan och gömmer den första vagnen.

O’Brien sitter bredvid Bignall när den nya vagnen tar “The Long Walk” fram till porten i slottets södra flygel. Bignall kastar en av St. James små runda glasflaskor på marken framför vakterna, som genast svimmar. Irländaren får en likadan flaska när ekipaget stannar på borggården. Alla utom Bignall kliver av, och Clark leder sällskapet direkt till en mindre ingång, där en ensam tjänare förvirrat öppnar. Clark börjar förklara att Carline är en viss adelsdam, här för att träffa den kunglige läkaren, doktor Hayes, i ett akut ärende gällande hennes son, som spelas av Billy. Carlines grepp om pojkens axel är oroande hårt. Medan Clark uppehåller mannen leder Carline sällskapet tvärs över St. George's Hall och in i kungafamiljens bostäder.

De hittar en läkare i en korridor, försiktigt bärande på en potta. Berger distraherar honom oskickligt, och snart halvspringer han för att kalla på vakterna, men O’Brien ger Billy den lilla flaskan, Billy kastar och läkaren tuppar av. Ett gevärsskott hörs från gården; har Clark försökt fly?

Georg III är 78 år gammal och plågad av reumatism. Han sitter vid sitt fönster med blicken mot himlen i norr, och snön. Carline drar ner en kudde på golvet i hans rum och leder honom till den, med största vördnad. Hon tar fram Skuggans ros ur sin reticule och mässar lågt en formel medan hon masserar den mörka stenen, som börjar flagna av. Därunder finns en lysande ros.

“Varför lät du mörda familjen Courtenay?” frågar Mary Frances, utan att lägga till “ers majestät”.

Gubben på golvet tittar upp mot Courtenay med ögon mjölkiga av starr. “Det var så länge sedan...” mumlar han. “Jag minns inte.”

Courtenay struntar i att frågan var ledande, svingar sitt svärd för att döda, och träffar kungen i höger axel. Carline, chockad, slänger rosen, skyddar kungen med sin kropp och skriker åt Courtenay att sluta; Georg III kan ha dödat tio tusen familjer, men är ändå kung. Vid det här laget bultar det riktiga livgardet på dörren.

Berger, något uppbragt, kastar en stickpassare mot Courtenay och drar själv sitt svärd för att blockera hennes vilda svingar. Carline får upp kungen från golvet och retirerar till det angränsande biblioteket. Billy blir så rädd att han förvandlas till Harry—han och Berger presenterar sig snabbt—som ger Courtenay goda råd om att skada den vilt främmande gubben. O’Brien lämnar Harry ensam vid dörren, plockar upp den falnande rosen och springer efter in i biblioteket. Harry slår själv sönder dörren som vakterna försöker forcera med en lavoar. I korridoren på andra sidan knockar han de två som dörren inte redan fixat. I bortre änden av korridoren kommer fler vakter; Harry flyr medan de lägger an sina gevär och skjuter.

Courtenay slänger svärdet som hon inte kan hantera och ger kungen en saftig högerkrok istället, medan hon överöser honom med glåpord. Carline sliter åt sig rosen från O’Brien, böjer sig förtvivlat över kungen och för rosens taggar till blodet vid hans axel, med magiska ord. En våg av trötthet pulserar ut från blomman. Kerberanerna faller, till synes genom golvet. Allt är mörkt.

Cockaigne är varmt. Vanliga drömmare slumrar lätt under lummiga grenar i lundarna. En grillad gris spatserar förbi med en gaffel i ryggen. Berger går klädd i kläder från Joseon, inklusive hatten han försökt beskriva. Kerberanerna hittar varandra, utom Carline; hon är borta. Harry slänger av sig kläderna och letar genast upp en förhandlingsbar piga. Georg III är här en ung man, med en yppig kvinna på sin arm; hon bandagerar honom med ett tygstycke hon just rivit ur klänningen. Himmelen är en sommarkvälls blå palett.

Kungen tycks inte komma ihåg vad som hänt. Courtenay påminner honom, och frågar nu om det var han som dödade hennes familj. Det förnekar han, först glättigt, ty ingen behöver dö, här i hans England. Sedan grånar hans uppsyn och han blir sakta en man i O’Briens ålder. “Jag dödade dem väl inte?” säger han oroligt. ”Courtenays var bra människor. Jag kan inte ha dödat dem.” Ovanför ängen där han sitter blåser nu en kall vind. De röda nyanserna i den verkliga himmelen, detta år utan sommar, dyker upp i kanterna. Han fortsätter att neka, för hans arvinge är väl hans äldsta son, inte någon Courtenay, men frågorna får honom att tvivla på att detta verkligen är England.

Herr Leon dyker upp i rättan tid. Hans ansikte är knappt mänskligt här, och bakom hans rygg syns en svag kontur av glänsande fjärilsvingar. Han lägger några sista bitar i pusslet. Cockaigne har funnits i århundraden, och hela tiden rört sig i det instabila gränslandet mellan jorden, umbran och Leons hemtrakter. Skuggans ros är ett ankare som används för att flytta Cockaigne till den stabila umbran, som en fristad åt kungen, för att väga upp vad Leon gjort. Detta ankare är så tungt att Carline inte lär komma tillbaka, men hon skulle inte klaga, tror Leon; hon älskade sin kung.

Sedan kerberanerna slutade tala med honom har monarken återfått sitt glada humör. Courtenay slits mellan två viljor: Att lämna Cockaigne innan det sjunkit för djupt i umbran, eller att fortsätta förhöra och straffa denna man, som nu är ung igen. Hon väljer det första, och med det krackelerar hennes vansinniga övertygelse att hon är den rättmättiga drottningen av Storbritannien.

Berger känner för första gången att Joseon ligger åt flera håll samtidigt. Han leder de andra i en gåsmarsch genom det sjunkande bondparadiset, till en dörr som leder åter till en av Londons förorter. Bakom dem fortsätter landet att falla ner i umbran. Det är snart otillgängligt för alla de vanliga drömmare som ibland fått en stunds lycka här. Synd, tycker Leon, men han har åtminstone sonat sitt brott, som han själv ser det. Någon verklig ånger syns aldrig i hans lastbara ögon.

Epilog

Thomas Bignall väntar på klubben, och har väntat där i en vecka. Courtenay och O’Brien är glada att det inte gått mer tid än så, men varken Carline eller Clark har synts till efter kvällen den 28:nde. St. James och Leon är sällan på klubben, kanske för att skydda den mot ytterligare repressalier från hetlevrade rojalister som den unge Wallace Harrowden.

Officiellt har ingenting hänt. Den gamla kungen sägs alltjämt bo i Windsor Castle.

Tiggarna i London är fler än någonsin denna höst. Uppviglare av folket försvinner nästan varje dag. Även en vän till Billy, den något äldre flickan Sarah, försvinner plötsligt. Westminster patrulleras av soldater. Courtenay drabbas av en depression. Hon fastar och känner sig hemskt ensam med sin lilla dotter, utan Barker, och åter igen utan att förstå vem som mördade hennes familj, eller varför.

SL:s kommentar

Alkemisten Simon St. James och “Mister Leon” är två möjliga kanoniska förklaringar till samma sak, så jag kombinerade dem för att ge Courtenays galenskap en lämplig scen. Kuriosan om punsch är tagen från översättarens förord till mitt exemplar av Den gyllene krukan; E.T.A. Hoffman ska själv ha filosoferat kring detta.

På det tekniska planet blev Courtenay frisk från sin Insane Conviction detta år, och slog sedan fram fastan och känslan av ensamhet på tabellerna. O’Brien uppnådde stoiskt Aberration Difficulty 5. Han har bara ett sätt att handskas med den oerhörda tragedi som är hans släktträd, men han tillbringade julen med “virtually his entire family” i en anekdot, vid det här laget två bryllingar och en hund? Han slog också fram ett Progress-test för Degeneration: ilska mot maskinerna som handikappat hans fru.