2023-07-02

Att åka till Hamamatsu var min egen idé, men jag gjorde det inte för min skull. E1 och jag hade från början tänkt oss en tur till Matsumoto eller något annat naturskönt område mellan Nagoya och Tokyo den här dagen, men E3 ville bada som Svensson gör på en utlandssemester: Ligga i solen, simma i rumstempererat vatten utomhus, och upprepa. Jag föreslog Hamamatsu därför att orten har några av Japans bättre sandstränder, men att hitta ett bad visade sig vara ännu svårare än jag trott.

Redan i Kagoshima hade jag frågat lokalbefolkningen var man kunde bada i havet, men då fick jag veta att kommunen, utan att förbjuda havsbad, officiellt avrådde från det såhär “tidigt” på året. De japaner som badar utomhus gör det senare, när det är varmare i vattnet. I Kagoshima anfördes skälet att det är farligt att bada under regnperioden, särskilt med all trafik på vattnet. Det var ingen som pratade om vattnets renhet eller solens UV-strålar. Jag fick intrycket att frågan är kulturell, men en dryg vecka efter vårt besök i Hamamatsu skulle det regna så mycket på Kyūshū att badare i Kagoshima kanske hade fått problem med strömmar. Eftersom jag själv inte har bad som fritidsintresse—jag hade inte haft en tanke på att packa badbyxor—hade jag inga invändningar, men för E3 var det långt till torsdag, när hon kunde ta sin moped till en strand i Sverige.

Hotellets frukostbuffé hade något åt alla. Jag provade bland annat ett knippe trista zarusoba. Sedan fortsatte besvikelserna.

Det fanns klorerat vatten i hotellets utomhuspool. Den var inte avskärmad och det satt inga notiser uppe om att man inte fick använda den, men den skulle öppna först 21 juli, när det blev säsong. Det hade vi fått veta av en svensk turist på hotellet, kvällen innan. Samma kväll sade vår taxichaufför—herr Yamamoto—att det var tidigt såhär i juli. Han var själv ingen havsbadare. Det fanns fler pooler i vattenparken (亀崎ファミリーランド) nära hotellet, men de hade inte ens vatten. Den enda öppna utomhuspoolen vi såg på hela resan låg ovanpå ett hotell i Kyoto där vi inte bodde. I Hamamatsu, medan E2 återvände till hotellet och E1 genomlevde sin egen Lost in Translation (2003) på The Hamanakos många stängda restauranger fortsatte jag på egen hand, från den torra vattenparken, över en serie öar i sjön, till stranden på ön Bentenjima. På vägen hittade jag en helgedom som nämnde just Bentens roll i platsens shintō-mytologi.

Precis som Kyoto Tower Hotel var korsbefruktat med Sound, Euphonium var Bentenjima korsbefruktat med Laid-Back Camp (2018), närmare bestämt den andra säsongen av den animerade TV-serien. Det fanns en selfie-vänlig tavla med huvudpersonerna i naturlig storlek vid toriin i sundet, men det räckte visst inte. Det fanns också ett banér och en informationstavla med stillbilder ur avsnitten där figurerna gör saker som att äta ålpaj. Detta är ett extremt exempel på hur turistbranschen, TV-branschen och lokala myndigheter lyckats dra åt samma håll kring något så dumt som ålpaj.

Stranden var fin, så jag kallade in E2–3. När de gått samma väg som jag, 4 km i solen längs bilvägarna, vaktade jag deras väskor medan de badade. De stannade kvar när jag fortsatte mot havet.

På vägen passerade jag fiskehamnen och platserna för Kitagange och Minamigange, medeltida färjelägen för eliten respektive allmänheten. Båda har demolerats utan andra spår än minnesmärken.

Jag kom aldrig till de största stranddynerna vid Nakatajima eller Tenryū-deltat, men jag gick under riksväg 1, genom flera lager av skydd mot stormsvall, och kom ut på sandstranden vid Filippinerhavet.

Jag var nära Maisaka-fyren, och här blåste det friskt. Efter mig kom den svenska pappan från hotellet, nu med sin 15-åriga pojke. De skulle surfa och var nybörjare på det. Med fara för mina landsmäns liv gick jag för att möta E2–3 för en sen lunch.

Klockan var efter två. Alla restauranger som serverat lunch i trakten var nu stängda medan de förberedde sig på att öppna igen för middagen. Det enda undantaget var Leader, ett burgerställe i amerikansk stil på bortre delen av stranden vid Bentenjima. Kön dit var så lång att vi passerade den sista beställningstiden (15:00 på helgen), men den självuppoffrande japanska personalen valde givetvis att jobba övertid och serverade oss ändå. Någon ursäkt ville de inte höra talas om.

Vi åt aldrig på någon “mer japansk” burgerkedja, till exempel Mos eller Freshness. På Leader var såväl burgare och pommes som Americanan på väggarna alldeles utmärkta, trots att arkitekturen inte var Googie. Det enda jag saknade var ett vegetariskt alternativ.

Jag lämnade E2–3 på stranden för en sista omgång bad och träffade E1 vid hotellet. Själv hade jag inte badat mer än benen upp till knäna. Dumt nog hade jag inte smort in mig ordentligt heller, men jag hade använt mitt paraply som parasoll när vinden tillät och jag bar en vit långärmad tröja, så jag brände mig bara på vaderna.

Ett av Galapagos-fenomenen i japansk teknik är deras högteknologiska toaletter. The Hamanako hade sådana elektroniska vattenklosetter, men bara en per svit. Två gånger på denna resa såg jag en toalettstol helt utan el, men tre gånger såg jag toaletter utan stol: Hål i golvet, klädda av porslin och med vattenlås. Det kallas för “japansk stil” (和式). Vår svit hade fyra sängar och det hade nog många andra med, så för att minska köer till varje svits enda toalett och arbeta runt tillfälliga tekniska problem på rummen fanns det gemensamma toaletter på varje våningsplan. Det satt en tydlig varning vid handfaten om att dessa gemensamma toaletter var just i “japansk stil”. Varningen var bara på japanska. Att den satt där betyder att begreppet “japansk stil” numera fungerar som en eufemism för något som många japaner själva vill undvika. De gamla stollösa toaletterna är på väg ut.

Vi åt hotellets buffé till middag. E3 gjorde tre omgångar vid chokladfontänen. Vi avrundade med kortspelet Skipbo på hotellrummet och packade för tidig uppstigning.

Fler bilder finns i galleriet 2023-07-02.