Den antisociala äventyraren

Studie av en rollspelskliché

Enstaka verkliga personer som Richard Francis Burton (1821–1890) har kallats äventyrare, men det är inget yrke. Yrket äventyrare finns bara i rollspel.

Syftet med yrket är att deltagarna inte ska behöva ta hänsyn till rollpersonernas övriga egenskaper. Oavsett deras biologiska art, deras kultur och deras egna intressen måste de acceptera uppdraget som representerar rollspelsmötets intrig, därför att de är äventyrare. Deras jobb är egentligen att anpassa sig till manus som inte skrivits för dem.

Orimligheten och ofriheten i detta yrke leder till att äventyrare ofta beter sig ansvarslöst. De blir som stereotypa turister eller “mordluffare” (eng. murder hobos): Giriga, epinefrinknarkande och antisociala löneslavar vars främsta funktion är att döda och stjäla.

Om man bara spelar traditionella, kommersiellt producerade äventyr har man mycket att vinna på förenklingen som yrket innebär, men äventyrarens rotlöshet är en utmaning att gestalta med trovärdighet och spänning. Trovärdigheten kräver att figurerna passar ihop med intrigen och vice versa.

Lösningar genom variation

Verkliga hjältar fungerar på helt andra sätt än rollspelens äventyrare. De handlar trots att de är rädda, utan uppdrag och utan att förvänta sig någon fördel. Det är lätt att skriva rollspelsäventyr för sådana personligheter. Nyckeln är just att skriva äventyret för personerna i det, istället för att skriva äventyret och personerna var för sig.

Kräsna äventyrare

När välgjorda rollpersoner är ute efter status så tackar de nej till lågprofiljobb. När de är ute efter pengar så vill de inte ha jobb där betalningen är liten, långsam eller osannolik, och så vidare. Om de är ovanligt starka, snabba och koordinerade så blir de snarare atleter än underjordiska mördare. Att komma överens om vad rollpersonerna vill och inte vill göra ökar trovärdigheten markant.

På samma sätt, om äventyrare är ett yrke och innebär en rotlös, mobil livsstil borde detta få rimliga konsekvenser för vilken typ av människor som väljer denna karriär. RP:erna kan till exempel vara oljiga sociala kameleonter, kufar som Burton, eller ständiga outsiders även på hemmaplan, och möjligtvis skitstövlar, men i så fall knappast hjältar.

Äventyrliga yrken

Många verkliga yrken ger en del av äventyrarens bruksvärde och större möjligheter till trovärdighet. Rollpersonerna kan vara legoknektar, livvakter, rånare, detektiver, conquistadorer, tjuvar, maffia-invigda, lönnmördare, wobblies, journalister, pirater, cinématographe-filmare, federala agenter, vikingar eller prisjägare.

Formalisering

Eftersom äventyrandet i praktiken fungerar som ett yrke i sämre rollspel kan man lika gärna göra det officiellt. Det finns då ett starkt äventyrargille med en prestigefylld subkultur, skriftliga kontrakt och månatlig redovisning. Detta finansieras vanligen av snoppmätande adelsmän eller råvaror från organiserad jakt på magiska djur.

Sällsynta kvalifikationer

Paranormala detektiver är en populär lösning därför att övernaturliga premisser kan göra paranormala aktiviteter så vanliga att specialister krävs och kan försörja sig. Rollpersonerna har kanske rentav snäva, relativa fördelar, till exempel bevisad men sällsynt talang för att se och tala med spöken. Detta är en starkare grund för ekonomisk specialisering än rent fysiska talanger.