Spänning i bordsrollspel

Contents

Teorier om drama, och läran om hur man konstruerar dramatiskt berättande i praktiken, kallas för dramaturgi. Drama i sin tur är den form av underhållning som behandlar spänningar mellan personer. Dramatiskt berättande drivs av individerna: RP:er och SLP:er. Utan drama saknas tryck i handlingen, men om man håller spänningen för högt blir man avtrubbad eller utmattad. Det stämmer alltså inte, som Alfred Hitchcock sade, att “drama is life with the dull bits cut out”. Hög spänning i rollspel måste kontrasteras mot lugnare perioder där deltagarna samlar sig på nytt.

När SL sår fröet till en intrig bör hon inkludera något som påverkar rollpersonerna, så att de vill handla. Den vanligaste spänningskällan är en konflikt: Två intelligenta parter med handlingsfrihet tycker olika. Meningsskiljaktigheterna skapar friktion som leder till en dramatisk händelse, som debatt, stöld eller strid. Konflikten skapar ett hot mot RP:erna, till exempel att de kan utsättas för smärta, svält, hjärntvätt, handikapp, vansinne, åtal, skam, förlust av älskade SLP:er, eller fattigdom. RP:erna kan lyckligtvis arbeta emot hotet och med rimlig subjektiv sannolikhet avsluta eller undkomma konflikten. I själva verket kan en önskvärd lösning vara omöjlig, och då har man skapat en tragedi.

Värdet av konflikter som källa till spänning är anledningen till att traditionella rollspelsvärldar inkluderar högt spända internationella relationer och gammalt groll mellan alver och dvärgar. Mindre personliga och därför mindre dramatiska spänningskällor, som mysterier, fällor, sjukdomar och naturkatastrofer, är också standard. När man etablerat en dylik spänningskälla i intrigen gäller det att gradvis föra den och RP:erna i kontakt. En konfrontation sker. Konflikten knyts sedan upp, hotet lyfts, mysteriet löses, faran desarmeras eller accepteras. Den processen är kärnan i varje traditionellt spännande intrig: Källan introduceras, bearbetas gradvis och förstörs, förvandlas, försvinner utom räckhåll eller upphör att vara spännande.

Repertoar

I bordsrollspel är det viktigt att kombinera planeringen av spänning med improvisation. Varje deltagare, inte bara SL, ska vara medveten om spänningsläget och kapabel att modifiera det för gruppens bästa, med en repertoar av tricks.

Ta till exempel tempot i en dialog. Avslappnat kallprat sänker spänningen. En snabb dialog (stikomyti), med höga insatser och utan lång betänketid, kan få deltagare att engagera sig mer, dels för att samtalstonen blir spänd (antydan till en konflikt!), dels eftersom personligheterna i berättelsen blir mer levande när man hör deras repliker.

Ett annat vanligt grepp är en motgång. När fienden tar gisslan, eller motorn börjar krångla under jakten, kan det öka spänningen, men bara inom trovärdighetens gränser. När det inte längre är rimligt att RP:erna fortfarande kan lösa problemet brukar spelarna ge upp och tappa intresset. Samma sak gäller särskilt överraskande vändningar (twists), till exempel ett förräderi som avslöjas för spelarna i sista minuten. Det kräver mer planering och har en mer kortvarig effekt på spänningen.

Vändningar och många andra grepp leker med deltagarnas förväntningar. Ett sätt att höja spänningen är att balansera starka förväntningar mot spekulation. Ett exempel är att RP:erna får veta att en agent har placerat en tidsinställd bomb på tåget: En så kallad tickande klocka. De vet också var bomben sitter, men inte huruvida de själva hinner dit i tid och kan desarmera den. Till skillnad från en ren överraskning kan ett sådant inslag generera en krypande spänning (suspense) som är lätt att bygga vidare på när den väl har etablerats. Varje möte på vägen till bomben blir en komplikation som medför en försening, en risk för att sprida panik, eller en chans att gripa agenten.

Spänningen sänks av distraktioner från historieberättandet, till exempel regeldiskussioner, gåtor, labyrinter och fällor, men också av att RP:erna får sova ut, tvätta sig, äta normalt etc. Om RP:erna hinner fram i tid och lyckas desarmera bomben sjunker också spänningen. Den sjunker extra mycket om det finns tid att fira, eller sörja, en utveckling av intrigen, men det är inte så att framgång alltid sänker spänningen. När intrigen tydligt kommit närmare ett definitivt slut men inte hela vägen fram kan spänningen istället öka, men det kräver att utvecklingen känns oåterkallelig och har stora konsekvenser, som när en RP:s död bevisar hotets trovärdighet.

Ett mer subtilt sätt att använda förväntningar för att bygga spänning är att bygga paradoxer. Till exempel, innan RP:erna själva får träffa en viktig SLP hamnar de i olika situationer där andra SLP:er ger var sin bild av personen i fråga. Spelarna får då olika mentala bilder. Om de blir nyfikna på vem som har rätt, om någon, så ökar spänningen inför mötet.

Det minst subtila dramaturgiska greppet är våld. En strid kan få sin egen lilla dramaturgiska kurva, med enkla hantlangare följda av tungviktare efter några stridsrundor. Det ger sällan en spänning som varar längre än själva striden, och faran måste vara trovärdig. När det var länge sedan en rollperson dog sjunker trovärdigheten och därmed våldets bruksvärde. Varaktiga hälsoproblem gör också faran mer trovärdig, men tar mer tid i sig och kan därför sänka spänningen utanför strid. Dehumaniserande kloning, bionik, beroendeframkallande medicin och dylika komplikationer kan svida utan att rasera intrigen; ofta ett bra alternativ till långsam läkning.

Struktur: Exemplet Lutus

Aristoteles tyckte att det perfekta dramat skulle vara en sluten enhet, som Konung Oidipus från 429 f.Kr. Det börjar ganska lugnt, men problemen finns redan i bakgrunden. Det bygger upp spänningar, når en höjdpunkt, knyter ihop sig och slutar sedan lugnt, utan lösa trådar. Rollpersonerna har hela tiden något att sträva efter, utöver materiella belöningar och spelarnas eventuella hopp om regelteknisk utveckling. De har skäl att handla, och varje steg i historien bygger på en tidigare uppenbarelse. Såhär till exempel:

Prolog - “Varje dag var a.”

Första akten - “Och så en dag hände b.”

Andra akten - “På grund av b hände c.”

Tredje akten - “Tills slutligen, a.”

Variationer av Lutus

Belägringen av Lutus kan passas in i en större enhet. Om rollpersonerna avslutade sitt förra äventyr som karavanvakter kan järvmän plötsligt anfalla deras karavan innan de sett Lutus eller hört talas om belägringen, istället för att de anländer med båt. Det kallas för att inleda i händelsernas mitt, in medias res. De ser bålverket innan flyktingarna i hamnen och de blir själva mottagna som flyktingar, men det ger likvärdig information för syftet att driva intrigen.

För att passa in slutet i nästa äventyr kan trollkarlen till exempel ha träffat ett avtal med en demon om att blodbadet på Lutus befolkning ger trollkarlen evigt liv. RP:erna kan då jaga demonen till en parallell dimension i nästa äventyr, som därmed bygger på redan kända händelser och hot.

Man kan på samma sätt bygga in mindre dramatiska cykler inuti historien om Lutus. Varje akt i exemplet har redan sin egen spänningskurva med en period av relativt lugn i början och slutet. När RP:erna kämpat sig en bit bort från staden i försöket att hitta klanledaren i andra akten kan de nå en stor villa som också hotas. Utifrån sådana mindre enheter kan man skapa cliffhangers, men cliffhangerns ursprungliga huvudsyfte var kommersiellt och går inte att applicera på rollspel. Det är då bättre att improvisera för att ge det enskilda rollspelsmötet en aristotelisk struktur, som en undercykel inom den överordnade intrigen, även om mötet inte sammanfaller med akten: Kläm in en särskilt tuff fiende och låt spänningssänkan efter bossen bli en paus för erfarenhetspoäng och falafel.

Ytterligare veck kan byggas in i spänningskurvan för ett längre äventyr. Om villan används i andra akten så kan den ägas av en ädling som vägrar utrymma, trots att bönderna på ägorna är redo att göra uppror. Trollkarlen i finalen kan vara Lutus borgmästare och manipulera stadsborna mot RP:erna. Om RP:erna träffat borgmästaren i prologen eller i första akten, innan de talar med klanledaren, blir avslöjandet en vändning i intrigen, närmare bestämt en peripeti.

Strukturen är också flexibel för spelarnas frihet. Rollpersonerna kan till exempel välja att göra en expedition i brukslandskapet redan efter den första nattens anfall, och då lyckas rädda några bönder. Det är mindre konventionellt att rädda trollkarlen, eller besegra myskoxemännen med trollkarlens hjälp, eller ansluta sig till myskoxemännen och plundringen. All sådan eventuell omskrivning kan passas in i den dramaturgiska mallen, med en upptrappning till ett klimax som följs av en nedtrappning. Innehållet byggs för strukturen, inte tvärtom.

Kort om tempo!

Ordet “rollspela” kan användas i kontrast mot att utelämna information för att öka tempot och därmed öka spänningen. Förhållandet mellan deltagarnas och RP:ernas tidsflöde är alltid flytande, alltifrån snigeltakt i stridssituationer till snabbspolning mellan äventyr. Skickliga deltagare försöker gå så snabbt framåt som intrigen tillåter, med respekt endast för varandras intressen. Det innebär snabbspolning när gruppen är delad, särskilt om deltagarna delas upp i olika rum för separata händelser. Rusa fram till resultatet av eventuell splittring, för att inte begränsa graden av deltagande.

Abrupta klipp i filmmediet kan medföra stora tempohöjande hopp i tid och rum, utan att göra berättelsen svår att förstå eller mindre trovärdig. Man kan göra liknande saker i rollspel, men rollspelsmediet har nackdelar här. Det finns ingen naturlig betänketid mellan vad som “egentligen händer” och hur deltagarna beskriver handlingen för varandra. Man vet när man själv är nöjd med en scen, men det finns en risk för att övriga deltagare funderar på frågor och tillägg. I gengäld kan man gå bakåt och utveckla tidigare händelser vid behov, så länge det inte påverkar grunden för redan fattade beslut.

Att sälja spänning med vinst

Humor har inget enkelt förhållande till spänning i rollspel. Ett skämt inom spelvärlden kan visserligen få stämningen att lätta, men det kan också användas som bevis på att skämtaren är nervös. Svart humor funkar bättre för det syftet än sorglösa ordvitsar. Det bästa är vanligtvis att uttala skämtet endast i verkligheten.

Ursula K. Le Guin drar paralleller mellan den vanliga modellen för ett drama och jägares skryt i “The Carrier Bag Theory of Fiction” (1986). Det fredliga samlandet av bär och nötter har bidragit mer än jakt till mänsklighetens överlevnad, och lämpar sig väl för rollspel. Istället för action kan man förlita sig på humor, improvisation och teman i måttligt tempo. Spänning är ett gott verktyg även i denna improviserade handling, men kurvans form är mer demokratisk, och stämningen viktig. Figurernas äventyr är vad de själva hittar på i “sandlådan”, alltså måste figurerna vara intressanta och klara av att driva historien utan hot eller annan yttre påverkan. Detta lägger ett tyngre ansvar på spelarna än på SL. Det förutsätter spelarnas frihet.