“Don’t mention the war!”

Minnen av andra världskriget i japansk animation

Den första formen av denna artikel skrevs i september 2013 för Hagabions besökare i Göteborg. Syftet var att förklara valet av The Cockpit (1993) och Gunbuster (1988) till en visning i samarbete mellan Göteborgs Seriefrämjande och Folkets bio. Temat föranleddes av en pågående remake av Space Battleship Yamato (1974) på TV och Miyazaki Hayaos då aktuella uttalande i media.

Still from “The Germans”, season 1, episode 6 of Fawlty Towers (1975).

“I mentioned it once, but I think I got away with it all right.”

När Tyskland invaderade Polen 1939 hade Japan redan tagit Manchuriet (1931) och startat ett krig mot resten av Kina. Den ökända Nanjingmassakern, då japanska soldater mördade hundratusentals civila, ägde rum redan 1937. Det var Japan, snarare än hennes allierade Tyskland, som inledde den långa kedja av stridigheter vars kulmen vi kallar andra världskriget.

Efteråt, i Nürnbergprocessen, fann de segrande makterna att anfallskrig i strid med internationella avtal är ett brott. Ett anfallskrig skiljer sig ifrån andra brott på ett sätt. Det rymmer inom sig alla de hemskheter som kriget sedan för med sig. Soldaters våld mot fientliga soldater är en liten bråkdel av dessa hemskheter.

Den japanska armén tvingade över 100.000 kvinnor till sexslaveri. I Kina användes kolera, mjältbrand och böldpest som vapen. Krigsfångar i japanska läger dog i sju gånger högre takt än hos tyskar och italienare. Uppskattningar av den totala mängden civila dödsoffer i Stillahavskriget svävar runt 20 miljoner. Utan Japans aggression hade lidandet i Asien aldrig blivit så stort. Utan det japanska folkets medverkan hade aggressionen aldrig gått att genomföra.

Tyskland har en liknande skuld, och har haft ett liknande sorgearbete.

Det är svårt att sörja.

Överlevarna har skyllt på sina överordnade och velat glömma allt. Generationerna som växte upp i fred har behövt anstränga sig för att förstå hur deras föräldrar och farföräldrar kunde sakna empati för judar och kineser. Kontinuiteten med deras egna samhällen är lätt att bortse ifrån. Det har varit en stor frestelse att förneka det som hänt, och förneka att vi alla kan göra samma sak igen.

Japans nuvarande premiärminister, Abe Shinzō, är den första som fötts efter kriget. Abes parti, LDP, bildades 1955 mot betalning av krigsförbrytaren Kodama Yoshio, som i decennier efter kriget förblev en fascistisk maktfaktor i politiken.1 Abe tror att “tröstekvinnorna” var frivilliga. Han har också skrivit att japanska krigsförbrytare inte är brottslingar ur nationens synvinkel. Det är som om Angela Merkel skulle gå ut med att nazisternas fångar arbetade i läger av egen fri vilja. Abe fiskar efter röster hos den japanska högern, som inte vill se något problem med kriget. I japanska skolor lär man sig så lite om historien att det är svårt att säga emot premiärministern.2

Kriget i förövarnas popkultur

En viktig del av arbetet med att minnas och sörja har skett i populärkulturen, som sig bör. Framgångsrika tyska filmer som Ubåten (1981), Stalingrad (1993) och Undergången (2004) har visat tyska förlorare, aktiva i kriget, på ett nyanserat och realistiskt sätt. Miniserien Krigets unga hjärtan (2013) är ännu en publikframgång på samma tema.

Japanska spelfilmer om andra världskriget är i regel mer sentimentala och hyllande. Exempel på detta är The Men of the Yamato (2005), om slagskeppet vars namn är synonymt med Japan, och rättegångsfilmen Best Wishes for Tomorrow (2007), där en krigsförbrytare ädelt skyddar sina underlydande. Tidigare gjordes även osentimentala skildringar, som Det grymma kriget (1959), Den blodiga ön (1971) och den djupt självkritiska Havet och skulden (1986), men dessa är inte längre de mest kända i västvärlden, eller ens i Japan. Realismen anses kontroversiell och deprimerande.

De mest kända och uppskattade japanska filmerna som gjorts om andra världskriget är tecknade. När jag besökte atombombsmuseet i Hiroshima 2004 satt skolbarn bänkade framför de två största: Filmatiseringen av Gen, pojken från Hiroshima (1983) och Eldflugornas grav (1988). Båda visar hur oskyldiga civila utsätts för krigets fasor. Huvudpersonerna är barn, närmare bestämt japanska barn i sitt hemland vid och efter krigets slut. De upplever aldrig någon japansk aggression.

Att Japan startade kriget är irrelevant i Gen och Eldflugornas grav. Oförtjänt personligt lidande står i fokus, inte orsakerna. På detta sätt blir det möjligt för den breda japanska publiken att acceptera en tragisk skildring av kriget. Det är storartade filmer som inte förolämpar någon, men som inte heller förklarar något. En så snäv skildring är lika användbar för att sörja som för att förneka.

Japansk animation står inte bara för några av de största klassikerna om kriget. Det finns tecknade filmer som tjänar förnekelsen mer direkt. Göteborgs Seriefrämjande har bland annat visat Japan, Our Homeland (2007), en musikal som förklarar att självmordspiloterna gick ut i strid av kärlek till japanska folkvisor. Det finns en djup underström av anime—japansk animation—som bara nästan behandlar ämnet, till exempel kultkomedin Hetalia: Axis Powers (2009), där axelmakterna personifieras av snygga killar.

Miyazakis senaste

Den berömda regissören Miyazaki Hayao brukar inte flörta med kontroverser eller popkulturella troper. Hans Kikis expressbud (1989) utspelar sig i ett Europa som är så alternativt att världskrigen aldrig ens ägde rum. I Miyazakis senaste och förmodligen sista långfilm, Det blåser upp en vind (2013), kretsar handlingen emellertid kring den verkliga ingenjör som skapade den japanska krigsmaktens mest berömda flygplan. I samband med premiären har Miyazaki försvarat den gängse historieskrivningen och därmed gått till angrepp mot revisionister som premiärministern.

Huvudrollens röst i Det blåser upp en vind görs av regissören Anno Hideaki. I hans science fiction-serie Gunbuster (1988) tränar huvudpersonerna på Okinawa (!) för att försvara mänskligheten mot övermäktiga utomjordingar, läs amerikaner. I en överraskande scen lägger man fram hypotesen att utomjordingarna egentligen är galaxens självförsvar mot människorna, som i slutet väljer självmordsbombning. Så nära en djupgående insikt kommer man sällan i anime.

Sublimering på den nördiga utkanten

Anno Hideaki representerar den generation som växte upp mellan de realistiska skildringarnas gångbarhet fram till tidigt 1970-tal och de mer sentimentala spelfilmer som började komma ut runt mitten av 2000-talet. Det var en lång period då andra världskrigets soldater sällan syntes i populärkulturen. Under samma period cementerades manga och anime som självklara delar av en japansk barndom. Barn, i första hand pojkar som Anno, fann ett utlopp för sina fantasier om våld och heroism i viskade brottstycken av den japanska imperialismens historia. Det japanska imperiets namn figurerar i Aikoku Sentai Dai-Nippon (1982), en av de fan-filmer Annos Studio Gainax gjorde i början av karriären. Som proffs i serie- och animationsindustrin kunde de omvandla sina föreställningar till konst, med hjälp av instuckna referenser till kriget.

Genombrottet för denna rörelse är också dess typexempel: TV-serien Space Battleship Yamato (1974). En övermäktig utomjordisk flotta bombar jorden med radioaktiva meteoriter. Människornas enda hopp är att bygga om ett gammalt skeppsvrak från havets botten till ett rymdskepp som kan hitta ett botemedel mot strålningen. Vraket är just det verkliga Yamato, som sänktes under andra världskriget. I kriget mot utomjordingarna tar hon hem segern.

Detta barnprogram har flera överensstämmelser med krigsslutet: Amerikansk överlägsenhet i Japans luftrum, atombomberna, och ett stort hopp ställt till Yamato. Genom att placera dessa referenser i ett ramverk av science fiction tar man udden av dem och gör framgångsrik underhållning, med flera uppföljare och remakes.

En tysk motsvarighet till Space Battleship Yamato skulle vara en serie där man drar upp vraket av pansarkryssaren Deutschland, slipar bort hakkorsen och räddar mänskligheten. Det är en otänkbar produktion. Det finns förvisso paralleller utanför Japan—som när en sydstatssoldat går från nederlag i amerikanska inbördeskriget till äventyr i A Princess of Mars (1912/1917)—men japanerna är steget före.

Inom psykologin används begreppet “sublimering” för att beskriva omvandlingen av en socialt riskabel impuls till en acceptabel handling. Åtskilliga anime gör just detta med minnen av andra världskriget. Att stoppa in enstaka paralleller, som i Yamato, är bara ett sätt. En annan undergenre tar avstamp i andra världskriget som det faktiskt utspelade sig, men sätter en övernaturlig snurr på det för att inte föra tankarna alltför nära verkligheten. En tredje vanlig variant är att använda 1930-/40-talets mode och teknologi i krigshistorier som utspelar sig i alternativa världar, där länderna och folkslagen är påhittade. Alla dessa metoder är genvägar till drama genom publikens nätverk av associationer.

Bilaga: Exempel på japansk tecknad film om andra världskriget

Propaganda

Allvar

Oskyldiga offer

Paralleller i science fiction

Övernaturliga vändningar

Alternativa världar

  1. Johan Engblom, Japan — personligt, Leo förlag, 2003, s. 153. ↩

  2. Se t.ex. ibid, s. 174, om Ienaga Saburōs 30-åriga kamp mot historieförnekelse i skolböcker. ↩

Miyazaki Hayao Anno Hideaki animation Japanese production

Skriven 2013-09-29, vidrörd 2023-07-30. References here: 2023-06-26.